Igår kl 20.00 gick Versaces herrvisning ÄNTLIGEN av stapeln och jag har givetvis lite tankar kring den idag.

Versaces herrvisningar känns alltid lite som en parodi på dem själva. Den där stereotypa italienska lyxliraren är liksom alltid närvarande och även under denna visning med denna kollektion får en möta den där italienska soldyrkaren och yachtägaren. Någonting som gör denna kollektion mer intressant att titta på (än vilken herrvisning som helst) är att den trots den nästan schablonartade lyx-mans-estetiken definitivt vågar vidröra någonting kanske mer typiskt kvinnligt i form av tighta nätplagg, v-ringade byxdressar och generellt mycket naken hud. Sen vet även den som sett backstage-bilden från igår att de uppdragna kalsongerna är i stringmodell. Som en troskämpare älskar jag givetvis att de där uppdragna 90-talsstringen verkar få göra comeback, och jag blir givetvis nöjd över- och road av att de får göra någon slags comeback på snubbar.

Den här återkommande versaceparodin är alltid väldigt underhållande och utmanar liksom sig själv lite kollektion efter kollektion. Exempelvis har denna kollektion gjort en omtolkning av- och gett nytt liv åt de där klyschigt italienska v-ringade tröjorna, i form av en ännu djupare v-ringning långt nedanför naveln. De v-ringade byxdressarna, de tighta nätplaggen och outfit nummer två i första kollaget är definitiva favoriter. De känns en aning könsöverskridande och mindre douche-stämplade, de känns som att de kanske försöker att uppmuntra något nytt slags manligt ideal, vilket en bara kan buga och bocka för, eftersom att en börjar bli lite trött på de där tradiga mansrollerna och det där tradiga mansmodet som aldrig verkar vilja rucka på sig.

YES.

Okej, nu är det dags att tala om mästerverket som hänger på min vägg. Versaceklänningen som jag hittade på en av mina älskade vintagebutiker i Stockholm, Studio Vintage. Om ni som jag älskar märkesvintage, speciellt italienska märkeskläder: GÅ DIT. Om ni som jag älskar märkeskläder från 60-talet till och med förra säsongen: GÅ DIT. Butiken är inte superbillig men att hitta en Gianni Versace jacka för en tusenlapp tycker jag känns helt ok. OBS: jag hatar ordet märkeskläder, men jag vet inte vad för ord en annars skulle använda? Designkläder? Det låter lamt.

Jaja, nu till min klänning. Jag älskade allt från Versace SS11-kollektionen, och att jag lyckades lägga vantarna på det kanske bästa plagget från den kollektionen är liksom mer än lycka för mig. Dagen jag fick med mig klänningen hem var en dag jag sent kommer att glömma. För att påminna mig själv om den totala lyckan som uppstod den dagen hänger klänningen på min vägg. Kläder är för mig den optimala inredningsdetaljen, och den här endorfinutlösaren är det finaste jag kan tänka mig att låta pryda mitt hem. Jag skulle kunna ha ett helt tomt hem bara jag fick ha den där på väggen. Klänningen är fan ett mästerverk och det är nog det enda ordet som gör den rättvisa. Klänningen aka mästerverket. Jag menar, titta bara.

Här kommer mina tre kampanjfavoriter för Spring 2014:

Rihanna x Balmain

Lady Gaga x Versace

Erykah Badu x Givenchy

Utöver att jag tydligen älskar Versace, så (utan att låta astöntig) älskar jag också kändiskampanjer. De är så mycket mer spännande att titta på än de ”vanliga” kampanjerna med de ”vanliga” modellerna. Kan liksom på något sätt relatera mer till kändiskvinnor än modeller, vilket jag tror handlar om att en kan relatera mer till deras kroppar. Att de känns mindre förtryckta? Och mindre som ett reproducerande av ett overkligt ideal? Annars är det kul när klädernas/modemärkets estetik och aura samspelar med personens egna. Kändiskampanjerna (haha blir typ störd på mig själv för att jag uttrycker mig såhär) känns liksom väldigt inspirerade av personen i fråga och utvecklade utifrån hen, till skillnad från vanligtvis när en kampanj kanske mer tvingar in modellerna i ett tema lite som skådespelare. Okej nu till kampanjerna i sig:

Rihanna x Balmain: Balmain är som klippt och skuret för Rihanna? Ja. Jag tänker att Balmain är väldigt inspirerat av henne nuförtiden, i samband med att Olivier Rousteing blev chefsdesigner, eller kanske till och med gjort för henne (och egentligen av henne?). Det känns även som att ingen annan någonsin kommer att kunna fronta en Balmain kampanj igen efter det här, hur skulle det se ut!? Vad vore Balmain utan Riri? Jag lovar att de kommer att döpa om det 70 år gamla modehuset till ”La Maison Rihmain” snart.

Lady Gaga x Versace: Hur fantastiskt är det inte att Donatella har fått en liten mini-me? En mini-me som dessutom är typ creddigare än henne själv. Jag vill också ha det. Undrar vilken ascreddig kändis som skulle kunna vara min mini-me. Förslag? Jag älskar att kampanjen är så väldigt basic och bara utstrålar stereoryp italiensk lyx rakt igenom, jag kan tänka mig att det ser ut exakt sådär när Donatella chillar runt hemma. 

Erykah Badu x Givenchy: Vart ska en börja? Den kvinnan. Det modemärket. De tillsammans. Jag dör. Det är så himla fint verkligen. För det första älskar jag att hon har FYRA olika frisyrer i EN kampanj (drama), och att hon har helt olika outfits på vardera bild som alla är lika fantastiska, jag tror dock att min favorit är t-shirten på bild nummer två den är nästan lika snygg som hon är (och hon är ju så himla snygg). Jag älskar också att kampanjen känns sjukt sexig, trots att den inte alls anspelar på sex, det är någonting med hennes väldigt lugna och samlade utstrålning av makt.