Namilia SS16

Bakom varumärket Namilia hittar en de två nyexaminerade modestudenterna (från Royal College of Art) Nan Li och Emilia Pfohl som under VFiles visning i New York presenterade en sociala medier-inspirerad feministisk kollektion kanske främst bestående… av kukar.

Deras SS16-kollektion ”My pussy, my choice” tar avstamp i populärkulturen och genusklichéer. Den utforskar och hyllar hur dagens kvinnliga pop ikoner och/eller ”celebrity activists” som Arvida Byström, Miley Cyrus, Nicky Minaj, Rihanna, Kim Kardashian o.s.v. porträtterar sig själva via sociala medier (främst Instagram) och därigenom utmanar vår uppfattning om hur kvinnor bör se ut, bete sig och klä sig.

Varje outfit menar fungera som ett ironiskt och överdrivet porträtt av ”one of those female leaders of pop culture based on their own approach to femininity”. Alltså representerar exempelvis Anaconda-outfiten på bild nummer två Nicki Minaj.

Konceptet bakom kollektionen är givetvis super, ett feministiskt koncept som (mode)världen garanterat är i stort behov av. Men ibland undrar jag om provokation av detta slag verkligen är det bästa sättet att nå ut med ett budskap? Om det kanske snarare gör budskapet illa. Att, i detta fall, de där kukarna inte fyller en egentlig funktion, att de istället bara ”provocerar”.

Jag förmodar att de kukbaserade plaggens syfte är att förstärka kollektionens budskap och lyfta texten ”think outside the cocks”- men att det kanske blir tvärtom? Eftersom att kukar ändå dominerar kollektionen, bokstavligt talat.

JAG VET INTE.

Sen kan jag inte riktigt avgöra om exempelvis den där kuktoppen på bild nummer tre (som jag därmed älskar och hatar på samma gång) fungerar som en kuktrofé, att en bär kuken, utövar makt över- eller ifrågasätter kukens makt, eller om det bara  är en topp med två kukar som kommer på en.

Okej, nu avslutar jag mitt lilla blogguppehåll lagom till de internationella modeveckornas start. New Yorks modevecka inleddes i måndags, men det som visats hittills har inte direkt varit det mest spännande. Så, för min del börjar New Yorks modevecka imorgon med VFiles som alltid är intressant.

De visningar som jag (utöver VFiles) ser fram emot är:

Rodebjer SS15

Rodebjer – pga svenskt.

DKNY – för att det var så obotligt snyggt förra säsongen.

Rodarte SS15

Rodarte – med anledning av att det har en tendens att antingen vara skitsnyggt eller skitfult, så en brukar liksom alltid känna något.

Marc Jacobs SS15

Marc Jacobs – för att det är ett märke som, trots att jag själv aldrig skulle införskaffa något MJ-plagg, alltid gör underhållande kollektioner.

Jeremy Scott SS15 (OBS: notera de där obehagliga Miley Cyrus ”smyckena”)

Jeremy Scott – pga det är så fult att mitt mode-ego blir kränkt och att jag därav är intresserad av att se om det skulle kunna bli ännu fulare, det känns liksom spännande.

Igår satte New Yorks modevecka igång och jag är självklart toppenexalterad. Den första dagen är dock i vanlig ordning supertrist och det enda som är något spännande är VFiles, vilket är en modehemsida som sedan SS14 anordnar en visning vars syfte är att stödja unga designers. Här kommer årets medverkande designers:

Tigran Avetisyan SS15

Hye Gin Hamm SS15

Dasha Selyanova SS15

De uppdragna-stringtrosor-inspirerade-detaljerna sköt en amors pil rätt i hjärtat på mig. Herre min hengud vad den pilen träffade mitt i hjärtat.

Detto Kazuma SS15

De två givna favoriterna är Dasha Selyanova (främst tack vare string-grejen) och Detto Kazuma, med den ytterst enkla anledningen att det var oerhört estetiskt tilltalande och faktiskt nyskapande. Jag tycker att det är så hemskt viktigt att lyfta fram unga designers, men de två första kollektionerna känns tyvärr redan gjorda vilket gör mig så avtänd- även om det är snyggt. Som en plastfantast blir jag så lycklig av Dettos kollektion. Den får mig att tänka på en grön plastjacka jag hade cirka 2002 som var det finaste plagget jag någonsin ägt, jag överdriver inte nu- det var en helt galet snygg jacka som jag kände mig så jävla frän i. Jag vill ha alla plastiga plagg från ovanstående kollektion för att jag vill känna mig sådär lycklig och tuff igen. Överhuvudtaget känns 2002 helt rätt just nu, varannan kollektion jag har betraktat under den senaste tiden har haft tydliga 2000-talets första år referenser.

För information om de olika designerserna klicka här.