Underbara Clara:
Nämligen alla människor som får terrorattacken på Drottninggatan att handla om dem själva – istället för de verkliga offren. Alla som är upptagna att berätta hur de nästan hade kunnat vara där och kanske råkat illa ut. Men klarade sig.
Människor dog. Ännu fler skadades. Jag vill inte veta att du köpte korv på Drottninggatan en vecka innan. Det är höjden av okänslighet och narcissism att i denna situation flytta fokus till dig själv – om du hade turen att vara i säkerhet precis när det hände.//Clara
Clara skriver en krönika på Expressen om ett ämne både jag och M haft åsikter om och diskuterat här hemma, nämligen:
Hur man lyckas få tragedin på Drottninggatan att handla om sig själv.
Eller som nån rövhatt kommenterade här inne tidigare idag – att jag ”räddades” från mitt inlägg om Lady Dahmers dator av att terrordådet skedde. Människan på riktigt jämförde ett blogginlägg med ett terrordåd.
Klart att vi alla är smånarcissister längst in – det ligger i vår natur – men precis som Clara skriver är det osmakligt att vara så upptagen med att hitta SIN roll i dramat eller dra vinning ur det.
Både jag och M är cyniska när det kommer till detta – exempelvis mannen som sjunger Amazing Grace i blomhavet och låtsas som att han varken är medveten om all media som bevakar denna plats eller alla med mobiltelefoner som givetvis kommer filma och publicera detta – och när jag delade hans inlägg om saken fick jag mothugg av människor som tyckte att jag var just det – cynisk.
Och ja, det är jag kanske men jag är rätt övertygad om att han visste precis vad han gjorde när han ställde sig i blomsterhavet och tog ton.
Givetvis hade han en agenda.
Det finns ju en anledning till att han valde att stämma upp i sång just där och inte hemma i vardagsrummet.
Och givetvis har media en agenda och mjölkar den här situationen för allt de har. Allt för att kunna fortsätta publicera terror-relaterade artiklar.
Sen får man givetvis tycka vad man vill om det men jag säger som Joey Tribbiani:
Det finns inga osjälviska goda gärningar!!
Många vill alltså ha eller slåss om huvudrollen. Ja jag tycker sånt är jobbigt. Tror vi svenskar är bra på det för att vi är så lite drabbade av dessa dåd och krig. Och det tar för mycket plats för det räcker med dom känslor man har inombords. Bra inlägg det ligger mycket sanning i det.
Tycker inte det är konstigt alls. Det är ett sätt att känna empati. Man relaterar till sin egen rädsla för att kunna känna andras.
Jag själv känner ingen rädsla eller chock eller sorg över det inträffade så jag har heller nte behövt placera mig själv i situationen. Tragiskt men sant.
Jag är så less på alla ”pekpinnar” om hur folk ska bete sig. Har man ett behov av att relatera till sig själv så gör man väl det. Punkt på den
Inte heller så konstigt att man vill anknyta det som hänt till sig själv om man ändå driver en blogg el microblogg om just sig själv.
Alltså
Sorry CAM men vad gjorde du själv dagarna efter det hade inträffat? ”Vågar inte gå ut” ”din familj lyckades få dig att lämna lägenheten för att bowla”. Är inte det lite samma sak? Är såklart glad att du inte var på plats och upplevde det men är inte detta sekundärskräck?
För min del så sk*ter jag i hans agenda, vackert var det. Jag tror inte att han får ett skivkontrakt eller något liknande för att media och mobiltelefoner filmade honom.
Instämmer i det du skriver, och i det Clara skrev. många människor skulle behöva en stor dos självinsikt, och självdistans.
Jag har förståelse för att folk vill prata om att ”det kunde varit jag”. Man är väl chockad, och kanske rädd, och behöver prata om det.
Att sen skriva blogginlägg och få uppmärksamhet kring det kanske är en annan sak.
Snarare okänsligt att raljera över hur människor hanterar en krissituation. Att skriva om dådet i termer som ”det kunde lika gärna varit jag” är ett sätt att bearbeta och dela upplevelsen. Terrordådet drabbade alla. Just för att det faktiskt KUNDE varit jag, eller dina barn, din mamma.
Fast inte drabbas jag som inte var där på samma sätt som dom som var där just då. Stor skillnad. Jag hade varit rädd lång tid efteråt. Så nog är det skillnad att läsa om det änn att bli ett brottsoffer.
Fick en gråtande Gabriella Joss dig att ta bort förra inlägget?
Inlägget är ju kvar?
Jag håller med, men är det inte precis det du gjorde med i lägger om tjejen som gick bort? Du fick det att handla om dig. Ni gick i samma skola, gick till samma frisör, du träffade henne nyss.. Det är ju ganska irrelevant till dödsfallet.
Nä, jag håller inte med! (skriver så de där likesen du får kan vägas upp av eventuella nay-sayers med likes på denna kommentar)
Jag likeade er båda 😁
Finns ju ingen mer pretto på denna jord än självgodhetens översteprästinna Underbara Clara. Klart hon även sitter inne med det enda rätta sättet att bearbeta sorg och chock på! Obegripligt varför världsledarna ännu inte kontaktat henne för att få hjälp att lösa Mellanösternkonflikterna, klimathotet och alla repriser på teve.
Önskar jag kunde ge 10 tummar upp.
Haha alltså förlåt men dessies ”nystart” är nog det roligaste på länge 😂😂😂 (för er som inte kollat: ingenting. Inte ett enda inlägg på bloggen igår)
Roligt vet jag inte om det är men var det någon som förväntade sig något annat från henne?
Jag tänkte nog ändå att hon skulle försöka sig på någon form av nystart iallafall, visst att den bara skulle vara en eller ett par dagar
Ang Dessie . Är det konstigt att det ekar tomt nej. Gud vad många elaka kommentarer. Så sorgligt. Klart hon inte kän ner för o blogga då. Inte tycker jag illa om henne hon har inte gjort något. Men olyckligt att lämna bloggen stående still i några dagar. Men det är inte ok att vara elak för det. En del har mani att gå in där o vräka ur sej dynga. Att dom inte skäms. 😢😢
Fast… Alla de som känner en ”nästan där”-upplevelse måste väl ha rätt att känna så? Inte kan väl jag ta ifrån dem känslan av att ”det kunde varit jag”?
Ingen annan kan väl bestämma hur människor ska reagera när traumatiska & sorgliga saker händer? Jag tror att det, för många, är ett sätt att bearbeta, att prata om det. Känslan av hur skört livet är, hur snabbt det kan gå.
Och – blir inte det här, på samma vis som Clara fördömer i sin text att människor gör, ett sätt för henne att synas & höras?
Jag håller med. Dels tycker jag att Clara gör exakt samma sak när hon bidrar till ännu en artikel om dådet utan att tillföra något nytt. Men samtidigt tycker jag det är skillnad på att skriva blogginlägg om hur ”det kunde varit jag” och att bara diskutera med andra om hur nära man var. Jag och min bror har naturligtvis diskuterar hur nära han var, han jobbar två kvarter från Drottninggatan och går där varje dag men just den 7:e var han på semester.
Det ena behöver inte utesluta det andra. Det är rätt naturligt att tänka på sin och sin familjs säkerhet när det händer i samma stad man bor i. Jag är tacksam för att min son inte var i city och tackade gud för att han var trygg. Jag tänker ju inte på samma sätt när det händer i t ex Tunisien. Det betyder inte att jag inte tänker på offren också.
Däremot blir det lite konstigt ifall man får det till att bara handla om en själv a la Anna Book, men sådana människor råkar jag i varje fall inte på särskilt ofta.
Jag lämnade Stockholm samma morgon som dådet var. Klart det känns obehagligt! Hade konserten jag gått på varit en dag senare hade jag fortfarande varit i stan. Man får tänka på sig själv också, utan att ta något ifrån de som faktiskt var på plats.
Är varken märkligt eller utesluter två tankar.
Vi hade planer på att befinna oss där exakt den tiden, jag ensam med tre barn. Vi hade ALDRIG tagit oss undan lastbilen. Jag har våndats sedan den dagen över hur det hade kunnat bli, spelat upp scenarios i mitt huvud. Ska jag ge mig ut ensam med alla tre? Ska jag placera 4- och 3-åringen i vagn isf för att ha en chans att hinna samla ihop alla om nåt liknande sker igen?
Trots mina tankar och trots att jag pga årets förkylning (igen) inte var där. Trots att vi alla var i säkerhet. Ja. Det är så jag bearbetar att jag nästan satte mina barn i den situationen.
Jag klarar oavsett det av att känna för offren och offrens familjer. Lider nåt fruktansvärt med de som förlorade sin dotter, förmodligen just pga att jag själv nästan var där och har barn. Jag lider med krigets offer också, trots att jag aldrig upplevt krig och hoppas slippa.
Jag vet inte varför vi alla andra bara ska släppa våra egna tankar, vår egen rädsla, för att vi var i säkerhet. Det finns säkert mjölkare av situationen men vem av oss har rätt att peka finger och säga vem som mjölkar vad?
Jag är tacksam över att inte ha varit där. Livrädd över att det kunde varit fler dödsoffer, nåt av eller alla av mina barn. Ledsen över att känna mig rädd. Tårar har trillat över hur omänskligt människor behandlar offren när dom spridit bilder på nätet. Arg över hur rasister och nazister tar tillfället i akt och förfalskar bilder och sprider alternativ ”fakta”. Oändlig sorg över de som dog och skadades, dom som vittnade och alla som var där. Hopplöshet över såna här skitartiklar. Snacka om att mjölka läsare…….. Usch.
Du illustrerar något väldigt viktigt här, med din berättelse/förklaring.
Den som säger sig veta vilka som har och inte har rätt att känna si eller så, TVINGAR de som känner på minoritetsviset att motivera varför de ”får” göra så. Mycket vanligt med olika sorters psykisk ohälsa (att man ska behöva dra upp detaljer för att bli trodd) och helt jävla galet att det ska gälla sorg och helt vanlig jävla oro.
Stå på er alla ni som känner att ni ska behöva stolpa ut varför ni känner som ni gör i tid och otid, ni har rätt att känna som ni vill utan vidare förklaring. Inombords finns fan ingen polis.
Så bra skrivet, du fångade mina tankar på pricken.
Jag vet faktiskt inte med det här. Ville inte skriva ingående här just när det var pågående – alla hanterar vi kris på olika sätt – men jag uppskattade inte att till exempel den här sidan stannade upp och handlade om helt andra saker än den brukar på grund av något som inte har med bloggbevakning att göra.
Fine att sidan bara har en egentlig innehavare vad jag vet, och om hon är chockad och inte kan/vill skriva som vanligt så är det ju så, men att ”kapa den” för annat är lite wtf. Nu när du skrivit det här inlägget förstår jag mer varför du valde att göra så, men jag tycker fortfarande inte det är rätt.
Ja, det kanske skulle se cyniskt ut på sitt sätt att köra business as usual, MEN det gjorde nog sibyllakiosker och lokaltidningar och biltemabutiker runtom i landet också ändå.
Tomten som skrev att du fick en gratis räddning är ju bara skev.
Jag håller med och jag skrev en kommentar om det efter några dagar i stil med ”kan inte den här bloggen sluta dra paralleller till terrordåden i varje inlägg, det räcker man att jag läser om det överallt annars”. Fick rätt många ”dislikes” på den. Folk tog det väl som att jag var okänslig men det handlar inte om det.
För att kommentera inlägget så tycker jag inte att Clara har rätt. Jag som inte ens bor i sthlm tänker i banorna ”det kunde varit jag”. Tror att det är rätt normalt när det händer i närområdet. Ens trygghet försvinner. Nu kom detta dock inte som en chock för mig, som det verkar ha gjort för många andra, men det gör det ju inte mindre sorgligt.
Tänkte ungefär så när Myggan både bloggade flera ggr och poddade om hur hemsk händelsen var för HENNE 🙈
Myggan var ju där.
Det där har diskuterats, se några inlägg längre bak.
Du gjorde ju samma sak när din tjejkompis dog? Pratade om dig själv? Okej att du inte pratar om att det hade kunnat vara du, men likväl snackar du om dig själv.
Jag håller inte med Clara. Det finns två aspekter av händelsen: 1. Att en lastbil körde in i människor som skadades och dog och 2. att det var en avsiktlig handling i form av ett terrordåd.
Den första aspekten rör främst de som var inblandade och deras anhöriga. Det som hände hade varit precis lika sorgligt för dem om det hade varit en olyckshändelse, som när föraren av en sopbil svimmade vid ratten och dödade 6 personer mitt i julhandeln i Glasgow för ett par år sedan. Det var säkert många som tänkte ”det kunde ha varit jag” då också, men det fanns inga skäl att i fortsättningen undvika centrala Glasgow eller liknande platser i andra städer just eftersom det var en olyckshändelse.
Poängen med terrordåd är ju att sprida skräck så att människor förändrar sitt sätt att leva. Vi vet att vi kunde ha varit en av de drabbade och att det kan hända igen. Många kanske tar bilen istället för tunnelbanan. Många kanske ställde in påsklovsresan till Stockholm. Vissa kanske drar sig för att sätta sig bredvid en invandrarman på bussen. Det är därför det är så viktigt att få prata om våra känslor kring dådet. Alla har påverkats på ett eller annat sätt, och genom att prata om det kan vi gå vidare tillsammans. Det är inte samma sak som att ha drabbats personligen, men det är fortfarande ett viktigt ämne.
Det finns dessutom plats för hur många blogginlägg och instagrambilder som helst, så om något får många likes och delningar är det antagligen för att många kunde relatera, vilket väl visar att det inte endast handlade om just den personen. Jag ser inget ondskefullt eller narcissistiskt i det. Ett exempel på att få en tragisk händelse att handla om sig själv när den inte gör det är att Bella någon gång i bloggtidens begynnelse beklagade sig över att hon blev sen till ett möte eftersom någon hade varit självisk nog att begå självmord framför tåget. DET var en händelse som inte handlade om henne.
Det här var lite väl mycket jantelagen för min del, ditt inlägg, din sambos och Underbara Clara. Vi svenskar är så jäkla stela i vårat sätt att kunna uttrycka oss och det här inlägget är verkligen en del i det. Hur hela friden ska man våga ställa sig utanför ramarna och göra någonting utan att stela svenskar som tydligen inte litar på någon ställer sig och säger att deras sätt (alltså erat enligt dig och din sambo) är det rätta sättet att hantera en sorglig sak. Du får absolut inte sjunga för då är du självisk och bryr dig inte om vad som hänt. Underbara Clara ger jag inte mycket för heller. Varför är hennes vilja att få uppmärksamhet genom att skriva detta HELT annorlunda än något annat? Jantelagen i sitt esse
Snälla följ upp Gabjossan idag!!! Har sovit oroligt och tänker på det hela tiden(hahaha) Låååt mig veeeeeeta snälla!!!!
Jag tänker att den som skriver och tycker så verkligen hade turen att befinna sig långt ifrån händelsen och säkert satt helt opåverkad genom det.
Vi som var en hårsmån från att möta döden i form av en lastbil, vi som ”bara skulle ..” och därmed inte var på Drottninggatan just den sekunden, vi kommer leva med det för alltid. Jag sover fortfarande oroligt, jag är fortfarande genomförkyld på grund av att jag var tvungen att vara utomhus i sex timmar. För jag kom inte hem. För jag hade för dåligt med kläder på mig eftersom jag inte planerat att vara ute. Det finns de som aldrig kommer att glömma skriken, det finns de som kommer ha svårt att lita på att de anhöriga mår bra. Det finns de som behöver processa och bearbeta för att kunna återgå till ett normalt liv, samtidigt som sorgen och medkänslan för de som förlorade någon och skadades är enorm. Det är jävla bullshit att sätta sig på höga, väl skyddade, hästar och diktera hur andra får känna och hantera en katastrof! Usch!
Men du blev ju drabbad. Du var där. Du märkte ju av katastrofen som inträffade.
Men du var inte en hårsmån från döden utan en hårsmån från att uppleva en terrorattack på nära håll. Procentuellt var det fler som överlevde än dog så oddsen att just ni skulle dött bara för ni var där är små. Alltså jag fattar att det är svårt att tänka realistiskt och praktiskt när man varit i en sån situation och vi som inte var där har redan kunnat distansera oss på ett annat sätt än alla som befann sig i Stockholms innerstad.
Vad skönt det är att läsa kommentarer och se att alla inte sitter på samma höga häst som camcam. Osmakligt att försöka peka åt folk som processar ett jävla terrordåd och säga åt de hur man ska göra det.
Men en del tror jag missuppfattar camcam kan det ha med ålder att göra. När sånt här händer o du blir jätteorolig fast du bor flera mil bort så behöver du jobba med din trygghet. O då växer man som människa och blir tryggare. Man känner det man känner men många yngre o vet själv hur känslig jag var i 20 årsåldern tar en del inlägg så personligt. O det hör till åldern. Alltså helt naturligt. Men finns mycket att göra för att känna sej tryggare. Och då kan du även stötta mer personer i din omgivning som mår dåligt.
Förstår inte alls vad du pratar om. Hur vet du min ålder och vad har den med det jag skrev att göra? Jag blev inte mer påverkad av denna händelse än något annat terrordåd runt om i världen. Jag förstår dock att alla har sina egna sätt att hantera saker på. Du lägger så stor vikt vid ålder att det får mig att tro att du är en sur kärring som tror sig smarta än yngre endast på grund av ålder. Desto mer man upplever desto lättare har man att relatera till saker så det är klart att människor ofta blir mer förståeliga och lugna med åldern men långt ifrån alla. Kom ihåg att genomsnittsmänniskan inte använder kritiskt tänkande i de flesta situationer. Att du bara antar att trygghet har med ålder att göra är bara ett exempel. Att camcam säger till folk att inte relatera det som hände till sig själva är helt efterblivet ovh känslokallt. Det visar endast på omogenhet och noll förmåga att förstå hur annorlunda människor är. Det är också pretto som fan av henne att bestämma hur andra får sörja eller hantera en, för många, traumatisk situation. Väldigt konstig och osammanhängande kommentar så jag vet inte ens om jag förstod vad du menade.
Och jag är helt klart Chandler Bing i denna situationen (kolla på vänner-bilderna i inlägget) 👍
Jag förstår Clara som att hon syftar på de som inte var på plats, men brukar röra sig i det området.
De som var där oavsett om de såg lastbilen eller ej var ju drabbade av attacken, men inte vi alla andra som befann oss på annat ställe långt ifrån.
Och själva tankesättet ”de kunde lika gärna varit jag” är ologiskt att tänka. Oddsen att just DU ska dö i en terrorattack är så små. Det är inte tur att just vi som klarade oss klarade oss, utan att vara på exakt fel plats vid fel tillfälle är mer otur.
Håller inte med. Min man är från Belgien och förra året var vi där och hälsade på, och åkte hem mindre än två veckor innan bombdådet på flygplatsen. Tanken på att vi gått precis där med vår två månader gamla bebis bara dagar innan var extremt obehagligt och gav mig en hel det ångest.
Delvis har ju Clara rätt, visst är det otäckt att tänka att ”herregud, jag var ju där bara för 2 dagar sedan!” men samtidigt måste folk försöka sansa sig lite. Nu var det inte så, och försöka leva i det. Däremot är jag mer trött på alla som ba ”jag såg faktiskt chauffören vid blablabla” timmarna före dådet, jaha…och vad vill man förmedla med en informationen? Det står inte stämplat i pannan på människor runt oss vad de planerar. Aftonbladet hade ju hittat en taxichaffis som sett terroristen före dådet, ..känner bara 0 intresse av sån information. Förstår inte ens nyhetsvärdet, hur i herrans namn skulle taxichaffisen vetat vad den här karln skulle ta sig till? Eller någon annan för den delen? Det är ju självklart att mannen rört sig området, men eftersom ingen av oss ( vad jag vet iaf ) är tankeläsare så kunde ju ingen hindrat honom…
Det där med han som sjöng, har vi fått reda på mer av hans agenda? Har han skaffat instagramkonto eller gör musikvideos eller nåt? Om inte, så kan väl du om någon relatera till en person som sjunger för att lätta på sorgen. Du själv gjorde ett inlägg om en sång som du tyckte passade i den här tragedin
Han valde att framföra och marknadsföra sig själv och sin musik på en allmänplats och du valde det att göra det på din blogg, same same but diffrent, ni använde båda terrordådet för att visa er talang. hade du reagerar likadant om det var a capella gruppen från klippet du la upp i samband efter terrordådet i Stockholm som stott och sjungit där, tror inte det, enligt mig så är det också marknadsföring av musik, speciellt när de finns så många bättre versioner av samma låt som jag tror dina läsare uppskattar mera, igen kan sjunga den sången bättre och mer trovärdigt än John Lennon.
För mig och mina kollegor jag var på plats på vårt jobb på Åhlens är händelsen verkligen verklig. Vi var där. Jag och 3 kollegor till blev dessutom vittnen till hela händelsen och förhörda av polis. Och vi mår ok efter omständigheterna, vi blev inte fyiskt skadade som många andra. Vi såg lastbilen köra in i huset (vi var 3 vån upp) men vi har alla livet kvar vilket 4 andra inte har. Attacken var inet riktad mot mig som person men jag är fortfarande arg/ledsen/rädd för den tryggheten jag hade försvann den 7/4 kl 14.53
För mig är det fult att nedvärdera mannen som sjöng Amazing Grace bland alla blommor. Han gjorde det för att visa kärlek åt de drabbade och dess anhöriga. Han gjorde det inte för sin egen del och för att han skulle synas i media. Kan inte en människa få sörja med andra och visa empati?
Du vet inte varför han gjorde det och att det inte var för egen del, även om han själv säger att det är för andra så kan det ju undermedvetet vara för att han vill ha uppmärksamheten och att det ska leda till något. Jag tycker inte han ska nedvärderas oavsett, det är ok att ha drömmar om att slå igen musikaliskt och att vilja ha komplimanger för en vacker röst även under tragiska händelser.
Vetenskapsradion hade ett intressant inslag om detta med chockhantering (17/4 sändes det, finns på hemsidan) där de pratade om att forskarna inte längre försöker hitta scheman för hur folk hanterar den här typen av upplevelser, det är för individuellt. Det handlar också om individens känslor mer än vad det handlar om nivå på faran som individen utsätts för. Någon som inte var i direkt fara kan alltså uppleva mer chock och ångest än någon som verkligen var i fara. Tycker att vi ska akta oss för att ifrågasätta hur folk hanterar sorg och chock, vi vet för lite om hur någon annan känner för att göra det.
nej 14/4 sändes det. väldigt intressant!
Samma sak som när någon dör. Då är man helt plötsligt skitbra vänner och guuuud så mycket minnen fast man inte mer än hälsat på varandra. det är ett konstigt fenomen!
En sanning med modifikation, vissa gör antagligen så men många andra inte. Själv har jag aldrig påstått mig bry mig mer om en person som gått bort, inte heller har någon i min släkt eller umgänge gjort så.
Grov generalisering det där…
Men är det inte självklart att man relaterar händelser till sig själv??
Tex så känner jag oerhört med de som drabbades av bussolyckan i Härjedalen. Det var barn från min hembygd som dog. Från skolan jag själv gick på. På en skolresa som jag själv gjorde en gång i tiden. Visst tycker jag attacken på Drottninggatan var hemsk men jag relaterar inte på samma sätt. Har bara vart i Stockholm en gång och aldrig besökt Drottninggatan, så händelsen är lite ”längre ifrån mig”. Man relaterar ju via sig själv.
Håller med dig. Jag reagerade mkt starkare på terrordådet i Nice och Berlin än det i Stockholm, men det handlar om närhet. Jag har varit oftare i Nice och Berlin än i vår huvudstad. Visst var det en nationell angelägenhet, men det kändes förmodligen starkare för stockholmare än malmöbor som en själv. Det säger också en del om vårt land och vår lokala identitet.
Det har blivit för mycket i kvällsblaskorna, om allt ”jag var där”, ”jag var nästan där”, ”jag såg” o.s.v.
Jag mådde också dåligt av det hemska, men anser att kvällsmedia ältar det, så till slut blev jag nästan kräkfärdig. Media vill bara ha besökare till sina sidor och griper efter varje strå.
Jag var i närheten vid terrordådet 2010, men inte fan tog jag kontakt med media för det. Jag söker nämligen inte den uppmärksamheten. Jag skrev inte ens om det på de sociala media jag hade då.
Om man ska vara cynisk så gör ju Clara likadant som skriver en krönika om hur HON uppfattar hela situationen, som ger trafik till hennes blogg osv… Förstår hennes poäng men håller inte med. Att förstå hur nära man själv, eller ens nära, var tycker jag snarare tyder på empati än narcissism. Det kan även vara ett sätt för människor att bearbeta den fruktansvärda händelsen som berörde långt fler än de som var där. Man ska akta sig väldigt noga för att värdera människors reaktioner och upplevelser av traumatiska händelser. Det kan finnas mycket i människors bagage som triggas igång av sånt här. Tycker Clara kunde ha väntat med sina analyser, eller kanske till och med behållit den i sina egna tankar (vilket hon ju tyckte att andra skulle göra…) med tanke på hur många som tog illa upp av hennes krönika. God tajming är en konst, tyvärr misslyckades hon den här gången.
Märker att du behöver en förklaring? Trodde du var smart men…….hmm. Jag jämförde inte DIG med terrorattacken, men FÖR DIG glömdes denna blogg bort direkt, alltså för betydligt mer seriösa saker. Du är en stor SKAM för alla svenska bloggare o uttrycker dig fruktansvärt illa. OSmakligt i allra högsta grad! Min kommentar satte sig kvar i dig trots allt, annars hade du aldrig tagit upp den igen. Kram
Kramen på slutet var extra gullig! 🙂
Jag kommenterade Claras artikel på hennes blogg, men har fortfarande inte fått den publicerad. Tänker att det är lätt att kalla någon ”narcisst och idiot” utan att tänka ett steg längre. För mig sjönk Clara och även du Camilla i mina ögon. Jag är inte ute efter nån häxjakt på varken dig eller Clara, önskar bara att ni kunde ha lite mer förståelse för att alla människor är olika och reagerar extremt olika på när nåt sånt här händer.
Här är vad jag kommenterade på Claras blogg:
——————————————————-
Jag var en av alla de som kort efter attentatet skrev ”det kunde varit jag”.
Jag är också en av de som har sitt jobb och sin arbetsplats med utsikt som vetter över en stor bit av drottninggatan. Den dagen kunde mina kollegor se hur en enorm folkmassa kommer springande i panik på en gata som korsar drottninggatan. Kort efter hör vi en smäll och någon skriker att en lastbil kört in i Åhlenshuset. Vi ser kroppar som är delade mitt itu på gatan. Kort efter går brandlarmet och folk springer mot nödutgångarna men vi blir stoppade av polisen som säger att vi inte får lämna byggnaden. De säger också att de håller på att undersöka om det finns sprängmedel i lastbilen som har krockat 10 meter från min arbetsplats.
Kan du sätta dig in i hur det kändes, hur rädd man kan vara i den stunden? Jag kanske är en känslomässig tönt som oroar mig i onödan, men jag är ingen idiot. Jag är en människa med två barn som jag älskar och vill aldrig att de ska växa upp utan sin mamma.
Det jag såg på gatan den där dagen var fruktansvärt! Alla som dog. Blodet, kropparna, liven som släcktes. Paniken i folkmassorna. Allas anhöriga till de som drabbades som aldrig mer kommer få höra deras röst igen. Jag tänker på dem dygnet runt. Jag tänker på den avgrundsdjupa sorg de känner. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det här.
Jag tar illa vid mig att du kallar oss för ”idioter”. Det vi såg och upplevde den dagen, paniken, rädslan och sorgen. Vem är du att döma våran reaktion? Du var själv inte där, du var inte där när jag ringde förskolan och fick säga till personalen med så glad röst jag kunde att ”farmor hämtar er idag, kul va?” för att jag inte visste när vi skulle komma därifrån. Och du var inte där när jag tröstade min gråtande kollega som bröt ihop efter polisens information om sprängmedel i lastbilen. Jag tänkte hela tiden på mina barn, min sambo, min mamma, barnens farmor, alla mina kollegors anhöriga, alla människor som låg döda på gatan, deras anhöriga… Ingen reagerar särskilt proffsigt eller logiskt i en sån situation. Vi gjorde vårt bästa. Vi är för fan bara dödliga människor utan medieträning eller katastrofutbildning i en krissituation.
När jag väl blev utsläppt från byggnaden och kom hem till min trygghet var det som att jag måste sätta ord på det här som hade hänt. Så jag skrev ett ”det kunde varit jag” -inlägg och berättade.