GabJoss:
Aaaaaaaah, jag vet inte..
Kvalar inte detta inlägg in i samma kategori som beslutet att säga upp lägenheten innan husköpet var klart? Som inte HELT genomtänkt?
Att skriva ut på bloggen att man tror att man är gravid innan men ens tagit ett test? Brukar inte det vara ett stort No No?
Egentligen så tycker jag att rekommendationen att inte berätta om en graviditet innan vecka 12 är rätt galen. Vem har egentligen bestämt att det ska vara så?
Ja, risken är större att få ett missfall innan vecka 12 men varför är det så tabubelagt att prata om missfall egentligen? Det är ju en sorg och en förlust som alla andra…
Behöver man inte få uttrycka sin sorg innan vecka 12? Man ska bara hålla det inom sig?
När berättade ni om era graviditeter och hur tänker ni kring allt det här?
By the way – jag vet att Gaby Joe och Fjordingen längtar efter ett supersyskon så håll tummarna! =) Mer magik för mig att skriva om!
Hon behöver trafik till bloggen hon skrev ju själv häromdagen något liknande om att det märktes att trafiken hade minskat,,,,och att hon trodde det berodde på semestertider ,,,
Jag kollar Bloggportalen emellanåt och alla har sjunkit. Även Bloggbevakning och alla andra. Dock har alla behållit sina placeringar på de listorna. Så ja, det är nog semestertiderna som gör det.
Det fattar väl vem som helst att det är bara för klick? Så skriver hon att hon ska köpa ett test senare bara för man ska klixka sig tillbaka. Sluta va så dum nu
Hon pratar om det i en vlogg också
Jag berättade att jag var gravid direkt, jag tänkte att ifall jag får missfall vill jag kunna njuta så länge det varar. Missfall är något många går igenom och när jag var öppen med mitt så vet jag att andra vänner öppnade sig om sina. Det är en stor sorg och även om vissa tycker att det bara var en cellklump så ska man få sörja om man känner att man behöver det utan att folk skruvar på sig eller tycker att man överdriver.
Med berätta menar jag då öga mot öga, sociala medier har jag inte skrivit ett ord om någonting, men jag är inte heller så aktiv på dom.
Vi berättade tidigt för familj men väntade lite med att berätta för ”övriga världen” och såhär i efterhand är jag glad för det. Mest för att det enda folk pratar om nu med mig är graviditeten, hur långt det är kvar, vad är det för kön, är det tungt nu osv. Tröttsamt att svara på samma frågor hela tiden.
Jag kan tänka mig att det är samma sak om man skulle få ett missfall – man vill inte prata om det hela tiden med alla och bli dessutom påmind om sin sorg.
Förstår inte henne, men alla gör vi ju som vi tycker… Själva berättade vi i v7 till närmaste familj och efter första ultra i v12 till släkt och vänner och väntar nu på snöbollseffekten att nå resten ?
Vi berättade för familj och några nära vänner så fort vi själva fick veta. Just för att vi ville att dom skulle veta oavsett om det gick vägen eller ej. Sen för övriga vänner och släktingar efter att vi gjort KUB i vecka 13. För ”hela världen” alltså Facebook och på jobbet berättade vi efter RUL i vecka 21-22 tror jag det var :).
Vi berättade i v. 10 för vår familj och för resten av världen vid v. 19 efter rutinultraljud.
Vi tyckte att det var mysigt att ha det som vår lilla hemlighet och egentligen hade jag kunnat vänta med att berätta för de utanför familjen tills det inte gick att dölja längre.
Med första barnet så direkt efter testet till närmsta vänner och familj. Kände att skulle det inte funka så ville jag ha stödet.
Jobbet runt v.12 för jag började må riktigt dåligt.
Nu med andra barnet så har vi varit mer öppna, dels för att det syntes riktigt tidigt att jag var gravid och för att vi var så lyckliga och även där hade det inte funkat få städet från så många som möjligt.
Tack och lov har det gått vägen båda gångerna och snart hat vi två prinsessor☺️
Hade inte de svårt att bli gravida? Undrar hur Fjodor kan vara så säker på att de plussar så fort hon får tillbaka mensen menar jag…
Vi väntade till efter KUB-testet i vecka 12 med att berätta. Klart det inte är något skamfullt över ett missfall men det hade ju varit jättejobbigt att berätta för hela världen och sedan det inte blivit något.. Tänk den ledsamheten att behöva komma till kollegor osv och säga ”nä vi förlorade det”. Sen gör ju alla som de vill! Men vi ville säkra upp lite innan.
Dom hade oskyddat sex i 1,5 år. De gjorde inga aktiva försök med att ta reda på ägglossning. Om de hade tagit till sådan hjälp hade de säkert plussat tidigare. Är inte så lätt att bli gravid på chans..
Fast med tanke på att hon skrivit att de brukar ha sex ca 5 gånger/vecka så bör ju inte det påverka..
Jag tänker att det nog beror på hur man är som person, när min svärmor fick missfall så blev hon helt förstörd så det var galet, hon gick inte ur sängen på en vecka och hon tyckte det var så jobbigt när alla frågade henne om hennes graviditet för att sedan behöva berätta att hon fått missfall, det var som om hon fick uppleva allt om och om igen (hennes ord inte mina).
Förra gången berättade jag åt mamma på en gång i chock. Sen fick resten av familjen och närmsta vännerna veta efter v12-15. och vi laldrig upp något på facebook, roligare att se bekanta bli chockade när de ser stormagen. 😀
För tre dagar sen fick jag reda på att jag är gravid igen, jag vill berätta åt heela världen och hade gjort det ifall jag inte redan hade haft barn, dåjag tycker att barnet förtjänar att veta först att det blir syskon
Många av mina vänner fick reda på det redan i vecka 6. Min dåvarande pojkväns kompis var dessutom närvarande när jag tog testet. Fick missfall i vecka elva och berättade om det öppet. Förstår inte heller grejen med att hålla tyst om missfall och dylikt. Om folk bara vågade prata om det hade kanske skuldkänslorna inte blivit så hemska hos de som får det.
Min familj och mina närmaste vänner vet att jag o maken har fått missfall flera gånger och att vi försökt med IVF flera gånger. Denna gång när jag blev gravid (på egen hand) så berättade jag det för mina barn, min familj, min makes familj och några vänner direkt när vi plussade (i v6). Skulle vi förlora denna graviditet också så känns det bättre för oss om folk omkring oss vet vad som pågår.
Är nu i v 11 och allt ser bra ut! ?
Stort grattis! Håller tummarna för er!
Grattis <3
Grattis!! Ta det lugnt & njut ❤
Jag fick ett MA i v13 och hade inte gått ut med min graviditet än, va riktigt glad över att endast de närmaste visste om det. För de är otroligt smärtsamt och samtidigt jobbigt om alla ska veta allt. – tycker jag! Är gravid igen nu i v34, tror vi gick ut med det v18 denna gång. Tycker inte de är tabubelagt, men samtidigt så blir var 4de graviditet ett missfall..
Tycker inte heller att det är tabubelagt. Däremot hade lite mer info kunnat göra nytta. Jag visste inte hur vanliga missfall var förrän det hände mej. Jag hade heller aldrig funderat över hur ont det kan göra i någon att få frågan ”när kommer första barnet?” eftersom folk runt om inte vet att man försöker och att det inte går vägen. Vecka 34 nu, så är det inte långt kvar för dej <3
Frågan ”när kommer första barnet” kan göra väldigt ont och jag kan tycka det är väldigt otänkt att ställa den. Ingen menar ngt illa förstås men man vet inte om en man frågar försökt få barn i många år eller inte kan få barn. Det ska inte tas för givet att barn är lätta att få.
Det är precis det jag menar. Lite mer kunskap runt om och fler hade kanske tänkt lite längre.
Förstår inte ur man går runt i månader utan att berätta för familj….hur ofta pratar ni med era föräldrar?
Jag pratar med min mamma varje dag men hon fick ändå inte veta förrän efter vecka 12 🙂 det var väldigt mysigt att ha en liten hemlighet bara jag och min man ett tag
Sen fick jag ju inte reda på det själv förrän vecka sju så var ju inte riktigt tal om ”månader”
Vi valde att vänta med det till efter v 12, jag hade berättat för min mamma och några vänner. Fick missfall och det var skönt att inte behöva ”förklara vad som hänt” för många just då. Efteråt har jag berättat om missfallet, och när vi sedan blev gravida igen (vecka 17 nu) så fick familj och vänner veta efter v 13. Facebook och instagram har inte fått veta något ännu, och tror inte vi kommer lägga något där heller.
Kan tala för mig själv enbart i denna fråga. Valde att berätta för ”världen” (exkl familj) efter KUB-testet i v 12-13 Anledningen att jag inte ville berätta förrän lite senare var mest för att inte behöva ev förklara ett missfall för de som frågar hur det går. Det hade jag upplevt som väldigt jobbigt. Dock var det väldigt svårt att hålla sig då jag ville berätta om den lilla lyckan:)
Tror verkligen att Gabriella läser här inne och förstår att läsarna tycker att hennes blogg har blivit skittråkig, och att hon därför lägger upp saker som ska generera nyfikenhet och klick. Det var ju likadant med huset. De är för otåliga och vill inte hålla på något just för att suget efter pengar är större.
Ponera att Gabriella skulle vara gravid, ska de ha ett spädbarn när Fjodor börjar plugga då? Vad händer med Gabriellas studieplaner? Låter verkligen inte genomtänkt.
Vi berättade efter vi varit på rutinultraljud i vecka 19. Dels för jag absolut inte trodde att jag var gravid egentligen, som att sköterskan som gjorde det bara skulle säga att jag kunde sluta låtsas vara gravid nu! Dels för jag avskyr när folk ska kommentera hur lång tid det var kvar, kön, hur tjock jag var/skulle bli, diskutera hur jobbigt mitt liv skulle bli osv haha.. Men efter rul när vi visste att det fanns något att prata om så slutade jag ha stora kläder & då såg man ju magen så var bara & berätta 🙂 tycker man ska berätta hur tidigt/sent man vill.
Jag var extremt illamående och magen började synas i vecka 14 (försökte dölja med löst sittande toppar, har annars mest åtsittande) så en del anade det ganska snabbt men sa inget. I vecka 20 efter RUL berättade vi för alla! 🙂
Kunde inte hålla mig från att berätta för syskonen samma dag som jag testade positivt. Hade en jobbig början på graviditeten med extremt illamående och rikliga blödningar 3ggr. Varje gång trodde jag att det var kört, så jag bestämde mig för att inte berätta för någon annan. Efter tredje blödningen och lika många tilltjatade ultraljud så fick vi reda på att det var tvillingar som gömde sig där. ”Ropa inte hej förrän barnen är ute” sa läkaren som verkade lite småirriterad för att jag var så påstridig med UL.
Magen började inte växa förrän v16 och i v20 gick vi ut med det till vänner och släkt.
Jag ropade ”hej” i v30 😉 😉
Jag trodde jag var gravid i v12 (kroppen betedde sig så) men vid ultraljud så såg vi att bebis hade försvunnit tidigt. Jag hade berättat för familj och ett par vänner, önskar jag inte berättat för mer än familj för jag mådde skit och att bli påmind med frågor var hårt. 🙁
Vid min andra graviditet så berättade jag för mamma när jag tog testet 20okt, sen kläckte jag ur mig det för resten av familjen på mitt kalas 24okt. Men vänner och fb fick veta efter ultraljudet i v17+5. 🙂
Jag fick reda på att jag var gravid i vecka 5, fick det bekräftat av doktorn samma dag och kunde därför också berätta för våra familjer och närmaste vänner samma vecka. Tänkte att om jag senare skulle få missfall, så skulle jag ju ändå berätta för dem eftersom jag skulle blivit ledsen. Man behöver nog allt stöd man kan få efter ett missfall, svårt att inte låtsas som någonting. Men allt gick bra, berättade för resten i vecka 18 eller 19 tror jag.
Skulle väl inte kalla det en rekommendation att vänta till efter vecka 12. Det är ju liksom någon slags magisk gräns där risk för missfall sjunker drastiskt.
Min första graviditet visade sig vara ett utomkvedshavandeskap och jag är tacksam att jag fick tid att sörja och bearbeta allt i min egna takt – utan att behöva ringa runt till folk och berätta att vi fick abortera. Eller ha någon som inte visste vad dom hänt fråga ”vilken vecka är du i?” ”När är du beräknad?” ”Ska ni ta reda på kön?” Osv osv.