Jag vet inte om det jag känner är ilska eller rädsla, kanske är det både och, men det jag vet är att jag är trött på dessa känslor. För det är allt jag har känt på sistone. Jag vill inte bo i ett land där trygghet är något jag inte känner längre.  Jag vill inte bo i ett land där personer som utför terroristdåd inte kallas för terrorister just för de är vita. Jag vill inte bo i ett land där moskeattacker och asylboende som bränns ner inte ses som något allvarligt.  JAG VILL INTE BO I ETT LAND DÄR PERSONER MÖRDAS JUST FÖR ATT DE INTE ÄR VITA.  Är det för mycket begärt att kräva säkerhet och trygghet? Att kräva att nazister och rasister ses som ett riktigt hot och inte några som ”mår dåligt” eller ”är bara dumma”?  Du gamla, du fria sverige? känns faktiskt mer som du gamla, du frihetstagande Sverige.

(Mina tankar och böner går till de drabbade och deras anhöriga<3)