TW: psykisk ohälsa

Jag är trött på att må såhär, att vakna upp mitt i natten pga ångest, att inte kunna gå upp ur sängen, att inte känna något annat än självhat. Att inte kunna göra något jag tycker är kul, som att t.ex. blogga eller träffa vänner, för rädslan att förstöra det eller att inte vara tillräckligt bra. Antingen suger allt eller så känner jag absolut 0. Och varje gång det ljusnar och jag tänker ”nu kommer det bli bra” så sjunker jag under ytan igen och det börjar om. Jag går sönder.

Att jag har mått såhär är inget nytt för mig. Men jag kan inte fortsätta må såhär. För, ärligt, jag minns inte sist jag kände riktigt lycka. När jag senast inte inte tänkte destruktiva/negativa tankar. Jag är trött på att känna mig osäker, på att kritisera varje grej jag gör. Jag är trött på stirra på mina selfies och peka ut ”fel” i mitt ansikte eller stå framför spegeln och känna inget annat än avsky för mig kropp. Jag är trött på att jag lever på bekräftelsen jag får av andra.

Så jag har sökt hjälp. Det var verkligen inget lätt beslut att ta, dels av anledningar jag inte vill nämna här, och dels för att jag inte vill träffa någon som istället för att fokusera på mitt mående och att hjälpa mig, kommer fokusera på min bakgrund och applicera sina rasistiska föreställningar på mig (hänt mig innan). Men jag vet att om jag inte tar tag i det så kommer jag explodera. So I’m doing it. Hur svårt och jobbigt det än kommer vara. Jag ska, inshallah, må bra igen.

But why am I sharing this with u guys? Vad är meningen med detta? Jo, jag skriver det här extremt personliga inlägget för 1. Mig. För att jag behöver få ut det här. För att jag behöver hjälp och stöd. 2. För att jag har skrivit och raderat det här inlägget så många gånger pga skam, men jag tänker inte förminska eller dölja hur jag mår för andra människors skull, not anymore.