Hade man frågat mig för tre år sen ”honeyy vad vill du göra efter gymnasiet?” Hade jag svarat: bo i London ett tag, flytta hemifrån, plugga till psykolog och bo utomlands. Jag hade tråkat ut er med mina livsplaner, för jag hade många. Nu två år senare har inget av allt jag planerat skett och det känns som om jag fast. Som om jag inte kan röra mig, min kropp har frusit till is och min hjärna hemsöks av en storm. Tankarna växer till kraftfull orkan som sköljer bort allt hopp.  Det känns som om någon har tryckt en paus knapp och stoppat mitt liv. Jag kämpar för att ta ett steg fram, men det går inte. Jag är frusen, stel, fast. Hur hamnade jag här?

Jag vet att min depression är anledningen till jag befinner mig i detta tillstånd. Jag vet att det är okej att inte veta vad man vill göra när man är 20. Det är ingen stress. Jag försöker trösta mig själv med att jag en dag kommer må bättre. Att jag en dag kommer kunna göra allt jag vill. Att livet kommer erbjuda mig mer. Jag försöker att inte jämföra mig med andra.  Men det är svårt att komma bort ifrån den känslan.

Alla omkring mig lever, lever på riktigt. Deras liv flyter på, de reser, pluggar, jobbar. De vet vad de vill med deras liv. Medan jag sitter här, helt oförmågan att klara av något så enkelt som att gå till affären. Jag vill plugga, jag vill resa, jag vill jobba. Jag vill klara av min vardag. Jag vill vara lycklig. Men vart börjar jag ens? hur kommer jag dit? Är det såhär mitt liv ska vara? mörkt, hopplöst och tråkigt. Ett enda röra av meningslösa dagar spenderandes i mitt rum. Jag vill bara reda ut det här. Reda upp denna röra som är mitt liv.