Hej, goddag, trevlig tisdag och välkomna till Idas bokhörna! Idag ska vi prata om litteratur, närmare bestämt litteratur med ett säreget språk.

Jag håller just nu på att läsa Jamaica Kincaids bok See now then (2013) som man på ett enkelt sätt kan säga handlar om Mr & Mrs Sweets äktenskap. Men det går så mycket djupare än så, hela boken är tankar, tankar, tankar, minnesbilder och visioner. Saker som görs, har gjorts eller ska göras och alla tankar kring det. Det handlar om hur då, sen och nu vävs ihop till det som utgör vårt konstanta nu.

Jag nämnde på jobbet att jag läste den här boken, om hur lång tid det tog för mig att ta mig igenom sidorna i början och vi började prata om hur speciellt det är med sådana här böcker, hur de kan vara svåra att komma in i och någon tipsade om att lyssna på dem på ljudbok för då är det någon som har hittat rytmen åt dig.

Språket är poetiskt, det här är en bok jag läser mer för språkets skull än själva handlingen, även om den är grunden i verket. Allt vävs ihop i ett virrvarr och en mening kan sträcka sig över en hel sida i den obrutna tankebanan som personen har. Det tog ett tag att komma in i rytmen och handlingen, de första sidorna tog mig evigheter, men nu tror jag mig ha hittat en rytm som gör läsningen till en njutning.

”Now and Then, Mrs.Sweet said to herself, though this was done only in her mind´s eye, as she stood at the window, unmindful of the rage and hatred and utter disdain that her beloved Mr. Sweet nurtured in his small breast for her, now and then, seeing it as it presented itself, a seies of tableaux.”

Vi tog upp flera titlar vi kunde komma på som har detta poetiska språk och jag nämner några här, kommentera gärna om ni kommer på fler, nyare, verk.

Gertrud Stein – Ida a novel, 1941

Den är skriven på ett väldigt speciellt sätt, Om Ida och Idas egna tankar flyter ihop till lyrik där meningarna ibland går helt emot vad som precis sades och nästan ger känslan av att Ida är galen ibland. Jag fascineras alltid av böcker som har ett unikt språk

”Ida såg sig själv komma, sedan såg hon en man komma, sedan såg hon en man gå iväg, sedan såg hon sig själv gå iväg. Och hela tiden ja hela tiden sa hon något, hon sa okej, hon sa det gör jag. Var hon på tåg eller en bild, ett flygplan eller gick hon bara. Vilket var det. Jo hon var på vilket som helst av dem och överallt pratade hon bara.” 

Louis-Ferdinand Céline – Från slott till slott, 1957

I den här romanen så berättar den gamle surkarten (inte mina ord utan bokens) om äventyr och umbäranden under andra världskrigets slutskede då han är på flykt genom Europa. Han lider av rasism, sjukdom och fattigdom och är hatad av alla.

Jag har inte läst denna själv, jag tittade i det tjocka verket som en kollega gav mig efter vår diskussion dessa böcker, och tänkte att det kommer fan ta mig månader att läsa den här, det är ett sånt jävla virrvarr av text och punkter och utropstecken att jag vet inte hur jag ska nysta ut handlingen… vi tar det något annat år istället. Men i dn kan man läsa författaren Aris Fioretos recension där det står såhär:

”Från slott till slott” heter verket, eller snarare attentatet, som utkom första gången 1957. Den som talar är ressentimentens okrönte kung, tiradernas tvivelaktige mästare. I tankegångar som saknar början, mitt och slut, men ändå kan vara både underhållande och pricksäkra, övergår utfall i självrättfärdigande, hatprat i skam och vånda.

Vi har också Edouard Levès två verk Självporträtt och Självmord. Den ena handlar om han själv, hans självporträtt genom text, den andra om en vän som tog livet av sig. Till skillnad mot Jamaicas bok där meningar kan vara låååånga så använder han sig av korta meningar och det finns aldrig något slut utan meningarna bara fortsätter och fortsätter. Jag blev väldigt fascinerad av boken och författaren som tyvärr tog sitt eget liv..

”Det verkar inte som om jag snarkar. Att få gåshud påminner mig om att jag var ett djur några generationer tillbaka. Jag kommer inte att tappa synen, jag kommer inte att tappa hörseln, jag kommer inte urinera i kalsongerna, jag kommer inte att glömma vem jag är, innan dess är jag död. Jag torkar av bordet både innan och efter maten. Jag kan inte minnas att mina föräldrar någonsin bestraffade mig.”

Och ett sista verk jag vill nämna är klassad som poesi men är väl mer lik en bok i sin handling än de andra verken, det är Joseph Moncure March’s – The wild party, 1928.

I rim så berättas historien om en vild fest en het sommardag. Det är fylla, slagsmål och intriger. Jag älskar det här verket, så innehållsrik trots sina få sidor. Påminner lite om The great Gatsby…

”Meanwhile on the double bed, eyes closed in bliss, Burrs and Kate lay locked In a five minute kiss.

Of course – it meant nothing to either one: they were simply snatching a bit of fun.”

Asså jag själv vet aldrig vad som kommer upp i den här bloggen, ibland är det boktips, en recension, skvaller eller biblioteksrelaterat. Hittills sen jag började blogga innan sommaren förra året är det bara jag som bestämt innehåll. Kan vi inte ha en omgång med läsarsvar? Ställ frågor om litteratur eller hur man blir en bibliotekarie! På bibblan svarar jag på frågor hela tiden, jag önskar att jag fick fler här så jag kunde känna mig mer hemma…