Blev vittne till en första dejt

12:48 23 Sep 2020

I går var jag med om något av det mest smärtsamma en människa kan uppleva utan att tillfogas fysisk skada: Jag blev ögonvittne till en första dejt mellan två främlingar.

Ni vet när man sitter på tunnelbanan och två personer som man förstår är före detta kollegor springer in i varandra? Av deras konversation att döma har de inte träffats sedan de jobbade ihop, och med all sannolikhet umgicks de inte privat då heller. Men nu ska de tvingas föra ett samtal på väg till sina nya arbetsplatser. Precis så trevande var de.

Och jag tror att jag lider mer än folk än vad folk gör mest i sådana situationer. De flesta av er nöjer er säkert med att tycka att det är lite obekvämt. Men inte jag. Jag ser mig som direkt skyldig till att deras samtal inte lyfter. Det är oklart hur, men på något sätt är det mitt fel att dessa totala främlingar, vars existens jag just blivit medveten om, inte hittar fram till varandra. Deras smärta är också min smärta.

Därför högg det till ordentligt när jag hörde killen säga, håll i er nu: ”Det är på min bucket list att åka till Australien eller Nya Zeeland”. Alla vet väl att Oceanien är jordklotets blindtarm? I min värld hade han lika gärna kunnat säga ”Det är på min bucket list att se mina föräldrar ha sex med varandra”. Innebörden hade varit densamma. Men inte i hennes, tydligen. För hon nickade intresserat och började ställa frågor om hans fascination för kängururnas, bungy jumpens och kusinbröllopens förlovade hemland.

Det skulle hon inte ha gjort. För det tog han som grönt ljus för att börja prata om det värsta av allt. Hans high school-år i USA.

”Atlanta var ju nice och så, men sen blev det thanksgivning hos en polare som bor i Nashville”, sa han. Och det var då jag fattade beslutet. Jag svepte min öl, knäppte min jacka och lämnade lokalen. Gick ut på Bellmansgatan och fortsatte ner till Hornsgatan. Väl där inväntade jag 55:ans buss och när den kom farande i natten tog jag ett kliv rakt ut i vägen och lät mig mosas under karossen.

En sådan smäll borde innebära en garanterad död. Det ska inte vara något snack om saken. Man ska vara ute ur matchen. Men jag hade änglavakt. Nu ligger jag här i en bädd på Södersjukhuset med min lekamen inlindad i gips, som en mumie ungefär, och har skrivit hela det här blogginlägget med näsan.

Kommentarer inaktiverade.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Tillbaka upp

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg