Så himla kul i Paris Hilton-dokumentären när Nicky försöker sälja in att vara förälder med argumentet att man får återuppleva sin barndom.
– Like watching cartoons in the morning, säger Nicky.
– I still do that, svarar Paris.
– Having Lucky Charms and Cap’n Crunch.
– I still do that. Alone.

Tycker förresten alla borde läsa Nanna Olasdotter Hallbergs text om This is Paris i Expressen kultur med rubriken Paris Hilton borde ha fortsatt spela bimbo. Håller med om allt. Hatar samtidens fixering vid sanningen.

Minns i somras när jag läste Aftonbladet Puls från 1998 i Kungliga bibliotekets digitala tidningsarkiv. Läste Filip & Fredriks reportage från inspelningen av tv-serien Vänner. Reportaget slutar med att Filip & Fredrik visar ett avsnitt av C/o Segemyhr för Vänners producent, som somnar. Slutet är naturligtvis uppdiktat. Producenten skulle aldrig ha tid att titta på ett C/o Segemyhr-avsnitt för några svenska kvällstidningskillars skull. Men på den tiden fick journalister hitta på.

”Det hette inte att ljuga. Det hetta ‘randa’. En sorts utsmyckning av materialet. Alltså att man lägger till helt osanna men för handlingen betydelselösa smålögner som bara gör texten mer färgstark”, säger Jan Guillou i den nya SVT-dokumentären Den överlägsne journalisten.

Idag hade man inte fått göra som Filip & Fredrik gjorde. Även om exemplet är helt oskyldigt. Sanningskravet är för högt. Och det känns klaustrofobiskt. Som att fiktionen är hotad. Först tog de smålögnerna. Sen tog de Paris Hilton. Det är inte utan att man börjar oroa sig för romanerna & filmerna.