När jag kom fram till den tysta och nedsläckta skivbutiken tänkte jag att det måste finnas gränser för hur korkad en människa får lov att vara. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att festen skulle hållas i själva butiken?

Jag letade fram inbjudan i mobilen och fick klart för mig att det var till Debaser strand jag skulle. Åkte Voi Götgatan upp och Hornsgatan ner.

Pet Sounds 40-årsfest befolkades av alla som var coola på 90-talet. Märkligt nog hade de, precis som jag, åldrats över 15 år sedan dess. Alla gråa kalufser och faktumet att Titiyo spelade fick mig att fundera på om jag i själva verket hade hamnat på efterfesten till en inspelning av Bingolotto.

Men jag vet inte ens om Titiyo har den Bingolotto-auran som jag tillskriver henne. Jag vet mycket lite om vem Titiyo är och vad hon står för. Det enda jag bygger min bild på är att det låter bra i huvudet om man föreställer sig Rickard Olsson säga ”Nu har det blivit dags för… Titiyo!” och peka med manuskorten mot kameran.

Träffade förresten min vän Pascal Engman, som enligt egen utsago hatar konserter, där. Frågade honom när han senast betalade för att gå på en konsert. ”2008. Popaganda. Lars Winnerbäck.” svarade han.