När jag inte vet vad jag ska säga brukar jag återfalla till att berätta om den rökande blinda mannen. Jag har berättat om honom för säkert 150 personer genom åren. Det är ingen fantastisk historia. Men den får mig att känna mig som Larry David. Som en observerande människa.

En dag för många år sedan när jag stod och väntade på spårvagnen vid Korsvägen i Göteborg såg jag en man med en blindkäpp tända en cigarett. Det är hela historien. Sedan brukar jag fråga min samtalspartner om hennes eller hans teori om varför den blinde mannen började röka. ”Han vet ju inte hur coolt det ser ut. Tycker han att det luktar coolt?” brukar jag säga. De flesta svarar att han kanske blev blind efter att han började röka. Jag hoppas inte det. Det är det tråkigaste alternativet av alla.

En enda gång har någon sagt något vettigt. Det var en tjej som sa att blinda naturligtvis inte är avskärmade från samhället, och att han förmodligen har tagit del av lika mycket populärkultur där rökning beskrivs som coolt som jag. Då kände jag mig dum. Naturligtvis har han gjort det. Men av någon anledning har det inte fått mig att sluta berätta om den rökande blinda mannen. Det kanske är dags nu. Det här var kanske sista gången jag nämnde honom.