Jag hade egentligen tänkt att jag skulle åka till Milano i dag. Kikade på det i helgen. Att ta fakirflyget från Bromma och åka hem i morgon skulle gå på 1 100 kronor. Som hittat. Men så var jag för bakis i går för att orka sätta mig in i hur man tar sig omkring i Milano, var jag borde bo och alla andra detaljer av den typen, så jag bangade det.

Jag ångrar mig nu. Vill verkligen uppleva Zlatans debut på plats. Ett av få Zlatanrelaterade gåshudsögonblick som återstår innan det är över för evigt. Jag har sett honom göra årets mål på Parc de Princes. När han gjorde sin sista match i Paris, slog ligans målrekord och hans söner sprang in på planen var jag där. Det är den enda gången jag har gråtit till sport. Det är faktiskt den enda gången jag har gråtit över huvud taget. Förra sommaren såg jag honom göra hattrick mot Orlando i Los Angeles.

Börjar nästan gråta för andra gången i mitt liv av tanken på att missa hans återkomst till San Siro. Hoppas vid gud att han inte spelar i dag. I så fall åker jag på nästa hemmamatch.

Trots att klockan inte var ställd på 04 för att jag skulle hinna ut till Bromma och 07-kärran till Milano var det ett jävla helvete att vakna till liv i morse. Men jag kämpade mig upp. Jag duschade. Jag rakade mig. Jag klippte naglarna. Jag valde outfit. Tog på mig lite luktagott och gav mig av till mitt arbete. Till ingen nytta. Det är tydligen röd dag i dag, fick jag reda på efter att jag stått utanför kontoret och plingat på ringklockan i 20 minuter. Hur i helvete är det meningen att man ska känna till att det är röd dag den 6 januari?

PS. Om någon som jobbar med att orkestrera fotbollsresor och vill att jag skriver ett totalt okritiskt resereportage i utbyte mot att jag får resan betald får denne någon gärna mejla mig på frasse@ng.se.