En sak som alla stora tv-serier som släpps just nu har gemensamt är att de ”passar perfekt den här hösten”. I alla fall om man får tro på kritikerna. Om Emily in Paris läste jag att det är perfekt med ett romantiskt porträtt av Paris nu när man inte får resa: ”När fransmännen nu drabbas av nya utegångsförbud, och vi andra inte ens kan åka dit, blir den här serien till en livsviktig påminnelse om ljuset, kärleken och livsglädjen som ändå flödar under takåsarna i världens vackraste stad”, skriver Göteborgs-Posten.

Dagens Nyheters krönikör har liknande tankegångar kring Netflix-succén The Queen’s Gambit: ”Just denna höst framstår en dramaserie byggd kring schack som ett genidrag. Pandemin har ställt många andra aktiviteter och branscher schack matt men samtidigt påtagligt ökat intresset för bondestrukturer och damoffer. När man inte kan gå ut som förr kan man i stället gå in i en vidsträckt och labyrintisk värld av klassiska öppningar, listiga fällor och brutala mattsättningar”.

Men min poäng illustreras nog tydligast om jag citerar GP:s recension av Kärlek & Anarki: ”Scenerna från det överfulla mässgolvet i Göteborg skapar en märklig längtan efter att på nytt få trängas med bibliotekarier och svensklärare, fingra på färska böcker och lyssna på tomma montersamtal med trötta stjärnförfattare medan man desperat försöker pigga upp sig med kanelbullar och dåligt kaffe.”

Om till och med något så fruktansvärt outhärdligt som att trängas på Bokmässan blir en våt recensentdagdröm i kontrast mot pandemins restriktioner kanske man inte ska ange kontrasten som skäl till att serien är sevärd. Åtminstone inte om man får betalt för att bedöma tv-serier.