Jag lärde känna Björn Werner för snart två år sen, i jämnhöjd med att fina Silvana Imam slog igenom och begreppet kulturell appropriering kom till Sverige, när jag började som ung praktikant på Nöjesguiden. Det blev ansvar för Twitter, förvirrade intervjuer med Filip & Fredrik och ibland blev det mer.

Björn var redaktör i Göteborg och vi blev snabbt tramskamrater. Det jag fick skriva skickade jag till Björn för uppmuntrande tillrop, men han redigerade hårt och vinklade gärna om mina ganska elitistiska bitar till ännu hårdare angrepp på ”pöbeln”.
När jag blev äldre och mer erfaren insåg jag att det var ovanligt att hårdredigeras så på en nöjestidning, och särskilt förstod jag att Björn Werner inte tyckte att det gjorde något att mina alster var lite överdrivet storstadscentrerade: jag skulle ”läras upp”. Sent insåg jag att det var en slags ideologisk uppfostringsanstalt jag var satt på, ett omskolningsläger, där mina texter spökskrevs av – ja – den coola hånfullhetens spöke.

Flera gånger under det sista halvåret innan Björn lämnade Nöjesguiden hade vi krismöten och perioder då jag inte kunde skriva. Och jag insåg att det handlade om två saker. För det första att jag höll fast vid mitt stöd till den humorlösa identitetspolitiken (jag var inte nihilist, Ayn Rand-anhängare eller ”man kan skämta om allt”-sägare utan tyckte intersektionalitet var helt okej), och det dög inte. Det andra handlar om Björn Werners syn på sig själv, att han ensam är den viktigaste satirikern i Sverige.
Jag fick ett råd av Björn efter att jag skrev mitt ökänt roliga under cover-reportage om Tinder, det var på en gratisölstinn smygläsning strax därefter: ”Sluta skriv Greta, doktorera i stället, ägna dig åt akademien”. Var detta ett bra råd från en vän eller ett försök att få en medarbetare att försvinna från scenen?

Men värre är det som kommer i dagen av ordvalet i denna ”Svartklubb-gate” kring min medverkan på ett DJ-gig på en svartklubb under Way Out West. Ordet är svek. Och det avslöjar egentligen allt. Jag har svikit honom när jag inte kom. Under honom har utvecklats ett slags tramsets hederskultur.

På ett Happy Socks-mingel nämnde jag idén om ett så kallat back-to-back-gig ihop med Björn. Tänkte att det kunde vara en intressant grej. Det tyckte Björn också, trots (eller för?) att han vid det här laget hade gått vidare till Café. I hans värld blir detta ett ränkspel bakom Nöjesguidens rygg.
Men som så ofta när man har med Björn att göra blir det skit till slut. Först klang och jubel. Sedan förakt. På lördagnatten skulle spelningen hållas, det var Björns egen fest och hans ansvar att se till att jag kunde ta med mig ett gäng glada dansare dit. Då skriver han: dina vänner får betala sig in, och det hälsar du dem.

När jag visade mig själv det föraktfulla svaret från Björn Werner beslöt jag mig, som är berömd för att aldrig ställa in några gig, för att göra ett undantag. Med den inställningen Björn Werner visat kunde det inte bli en bra stämning på festen. Så jag ordnade andra semioffentliga kvällsaktiviteter åt mig själv, det var inte svårt. Sedan meddelade jag Björn att jag inte kunde komma, varpå han visade var skon klämde: han är så jävla trött på Missnöjesguiden.

Kanske borde jag vara arg. Eller ledsen eller rädd nu när denna gigantiska satiriker och DJ-stjärna attackerar mig, han som så sent som på Happy Socks-eventet kallade mig för sin ”lillasyster” och stack till mig en extra ölbiljett.

Och kanske sammanfattar Håkan Juholt problemet med detta DJ-gräl i ett – något oväntat, får jag erkänna – sms till mig: ”Hatet mot traditionella vinyl-DJ:s och pk-redaktörer går inte att debattera”.

/Miss Nöjesguiden