Det har varit Super Bowl! Googlade just ”Super Bowl” för att ta reda på vilken sport det egentligen är som spelas. Som ni förstår är jag således mest intresserad av den famösa mellanakten.

Tittade just på nyss nämnda mellanakt. Har mycket att säga om den. Men inte mycket bra. Vi börjar från början.

Showen inleds med sopiga Coldplay – släpp Coldplay, världen!!! – som gjorde någon sorts medley av Viva La Vida och en helt okänd låt som heter Adventure Of A Lifetime. Varför gör de Viva La Vida? Ingen i den inhyrda publiken kunde ens texten längre, så gammal är den. Och varför är Chris Martin & killarna så ålderskrisande hippiedekorerade? Är det Coldplays nya stil – color run i Indien och peace-broderier? Fyfan.

Bisarrt många violinister står vid ett tillfälle på scen. Chris Martin hoppar runt bland dem, ivrigt påhejad av sin egen fyrtioårskris. Det hela är outhärdligt taffligt.

Läskigast/mest real under hela det kvartslånga framträdandet: när Coldplays gitarrist tittar upp och rakt in i kameran med död, oseende blick. Så glad är han att få spela åtta år gamla hits på Super Bowl i neonfärgad krage.

Men så dyker Mark Ronson upp! Man tänker att han kanske ska rädda situationen. Gillar honom lite ändå? Tyvärr snurrar han igång Uptown Funk, 2015 års fånigaste låt.

Huuu. Jag är ledsen, men jag klarar inte funk. Sörjer varje dag att jag förlorat så många favoritartister till funken! Looking at you, Jonathan Johansson. Inte för att Bruno Mars var ens i närheten av en favoritartist innan, hahaha.

Äntligen! Här förstår man ju att det är saker på gång. Saker som inte är ett gäng män i lösa skinnkläder som desperately vill vara Michael Jackson, alltså.

Ryste till i hela kroppen över detta fulländade Beyoncé-snarl. Hon uppträdde förstås med nya singeln Formation – inte de mest tydligt politiska delarna av låten, förvisso, men ändå förstklassigt statement. Särskilt som dansarna är klädda som Black Panthers, så magiskt.

Sen har Bey och Bruno en töntig dance-off vars höjdpunkt är när Beyoncé nästan ramlar men istället gör ett extra, classy bakåthopp och reser sig med skrämmande mycket grace.

I ett extra svagt ögonblick av showen sjunger Chris Martin tears streaming down your face-delen av Fix You samtidigt som gamla Super Bowl-uppträdanden projiceras på skärmarna eftersom det är tillställningens femtioårsjubileum. Talande skärmdump, am I right? Tack, jag blev själv nöjd med den.

Ja, sen samlas hela ensemblen på scen. Det enda man kan fokusera på är Beyoncés lår. Vilket är tur eftersom man ogärna fokuserar på Chris Martins långärmade t-shirt eller Bruno Mars solglasögon. Tack, Beyoncé, för att dina lår finns.

/er eviga sportkommentator, Greta