Alla som någon gång de senaste två åren har samtalat med mig i mer än tre minuter har utan undantag fått höra the long and winding road of mitt hår.

Den är inte så spännande, men den har präglat mitt liv så till den milda grad att jag knappt kunnat samtala om något annat. Jag hade svartfärgat hår i gymnasiet (as you do, am I right) och bestämde mig alltså för ett par år sen för att spara ut min vanliga hårfärg. Eller, jag försökte först avfärga ett par gånger utan större framgång, sen gav jag upp och lät jag det bara växa ut. Föreställ er ett liv med urblekt svart/råttfärgad ofrivillig dipdye, if you will! Fyfan, att jag gjorde så mot mig själv.

Men det lönade sig, för nu när jag äntligen har – hör här nu – fått mitt hår blekt och tonat på salong är det helt jämnt och fint och ej sönderslitet av otaliga hemmablekningar. Vill tacka min idiotiska envishet för den saken.

Här är för övrigt en av bilderna jag visade för min frisör. Stark hårförebild, ändå, Noomi Rapace i peruk i den tredje Milleniumfilmen.

Spridda saker jag fått höra om håret de senaste dagarna:
• ”Du ser ännu mer ut som en alien nu”
• ”Du ser ännu ondskefullare ut än vanligt”
• ”Du ser lite ut som Blondinbella”
• ”Får jag kalla dig Blondie?”
• ”Vill att hela ng.se ska vara bilder på ditt hår, som CornHub fast Gretas Hårguiden”
• ”Vad gör blonda Kimmy K på din insta?”
•
• ”Ska vi dricka vin snart?”

Hahaha. Dåligt för hybrisen, som ni hör. Kan inte sluta titta mig själv i Snapchat-kameran spegeln heller, det börjar gå ut över mitt övriga liv. Och let me tell you, det känns underbart.

/Blondie