Det är oftast är helt irrelevant att jämföra och betygsätta saker och personer. Oftast behöver man inte ha någon favorit eller någon man tycker bäst om. Man måste för det mesta inte jämföra och tycka att nåt är vackrast, är roligast eller smakar bäst. Att sätta saker mot varandra som i en ständigt informellt pågående tävling är egentligen inte ens särskilt trevligt.

Visst finns det tillfällen då det fyller ett användbart syfte, men jag skulle nog våga säga att jämförelser oftast är irrelevanta.

”Vilken kompis tycker du bäst om?” ”är det där din favoritleksak?” ”vilka skor är finast, de svarta eller de gula?”

Frågor som dessa och några fler har ofta bara hoppat ut ur mig som en reflex när jag har pratat med barnen. Kanske har jag tänkt att det skulle hjälpa mig att lära känna dem bättre. Min tanke har varit att jag vill veta vad som får dem att må bra här i livet. Men min son har alltid reagerat likadant: han har rynkat på näsan, svarat undvikande eller så sakligt han kan, eller sagt rätt ut ”jag tycker inte om när du frågar sådär”. 

Han avskyr att jämföra och att utifrån det ge ett omdöme. Han kan ha umgåtts med en kompis flera timmar om dan en vecka i streck, men frågar jag ”är den här personen din bästa kompis?” så tittar han bara på mig och svarar nåt i stil med ”vi har kul tillsammans”. 

Hans olust inför att att sätta människor och ting mot varandra som i nån ”tycka bäst om”-tävling är så stark och uppriktig, att den har fått mig att tänka vad fan det är jag håller på med när jag utför mina spasmiska jämförelselekar.

Att man inte ska jämföra sig själv med andra har jag hört hur många gånger som helst. Men att jämföra saker med andra saker och att säga vad man tycker om människor i förhållande till andra människor, det är något som jag dessvärre inte har funderat allt för mycket på förrän jag såg hur obekvämt sonen vred sig inför mina välmenande frågor.

Jag tycker att han har visat med tydlighet att han anser att man kan tycka om och uppskatta något eller någon, utan att något annat för den sakens skull skulle förlora något i värde eller vara sämre. I hans värld tycks det som att saker och ting har ett fullständigt värde i sig själv, oavsett vad han för tillfället tycker om att ägna sin tid åt. Han fokuserar snarare på vilken känsla han får av saker och ting. Känns det dåligt drar han sig undan. Känns det bra söker han sig dit igen.

Och det verkar som att han är trygg i sig själv. 

Detta har fått mig att se över mitt egna tankemönster.

För ca sex år sen