Förut avskydde jag buffébord väldigt mycket. Numer tycker jag inte att det är så farligt, nu är det la cucaracha-tåg som skrämmer mig. 

Ni vet fester, typ firmafester, där folk sätter slipsen på huvudet och går omkring och håller varann om axlarna i ett mänskligt tåg och gör la cucaracha. Jag vet inte om det heter la cucaracha, men jag tänker mig att det heter så. 

Minns en gång i början av 90-talet då vi hade bandat en konsert med Orup på VHS:en. Jag älskade den koserten. Jag såg den om och om och om igen. Min favorit var när han slängde ut sin guldhatt till publiken. Jag undrade alltid vem som skulle få hatten. Lycko den. Men det fanns ett moment i konserten som upprörde mig, och det var när Orup sjöng ”ett tåg av kärlek” och scenfolket började gå omkring på scenen som ett mänskligt tåg. ”Det går ett tåg – ett tåg av kärlek. Och där borde alla mänskor få åka med”. Jag blev lidande utav detta. 

Jag minns att jag brukade stirra på vad som hände på tvn utan att förstå vad det var som pågick. Jag stängde inte av. Jag snabbspolade inte. Nej jag stirrade mer intensivt, för att följa varenda rörelse scenfolket gjorde i sitt ”tåg av kärlek”. Jag ville vara med på det mesta av konserten, jag ville ha Orups guldcowboykläder, hans frisyr, hans hatt. Men just ett tåg av kärlek ville jag inte vara med på. Tåget gjorde mig nervös på ett märkligt sätt. 

På senare år har jag provat ZUMBA. Där infann sig samma olustkänsla när vi på gymmets golv helt plötsligt skulle ställa oss och dansa någon form av förenklad ”grekisk” ringdans. ”TA VARANN OM AXLARNA NU!” sa instruktören och jag lydde nervöst medan vi sparkade åt sidan, tog steg åt höger och till vänster, medan musiken ivrigt gick upp i varv. 

Hade det funnits någon psykologisk forskare i närheten som studerar grupptryck hade detta varit ett bra tillfälle att forska på för jag gjorde detta enbart på grund av grupptryck. Jag ville liksom inte vara den som skapade dålig stämning genom att säga nej och lämna lokalen. 

Har även upplevt att man måste göra mänskliga tåg när man besöker spökhotellet gasten på Liseberg. Säkerligen inte en slump.

Varför tycker jag att mänskliga tåg är så obehagliga?

Jag tror att det kan vara kroppskontakten. Men det känns inte som att det är det enda. Det måste vara något mer. Kan det vara att jag tycker att det känns ovärdigt? Lite i klass med att äta direkt från en helgrillad gris? Fast töntigare (då äta direkt från en helgrillad gris skulle vara en god erfarenhet att tala om vid behov av isbrytare)? Eller kan det vara så att jag vet att mänskliga tåg är en symbol för kul, mänsklig social out of control-kärlek och fungerande samhälleliga konstruktioner, och så tycker jag själv mest att det är ett jättemärkligt beteende?

Jag läste nyss ut en bok som bland annat handlade om att möta sin absolut största rädsla. Huvudpersonen i boken lämnade sin kropp och fick i en situation som hon uppfattade som verklig leva sig igenom och hantera sin största skräck med rak rygg och mod. Hennes handlade om ormar. 

Jag undrar hur mitt scenario skulle se ut. Skulle det vara ett mänskligt tåg som kom mot mig? Och hur skulle jag kunna hantera detta med rakast möjliga rygg?  Jag blir lite illamående när jag tänker på det. Men det modigaste och värdigaste jag skulle kunna göra i den situationen, är förmodligen att delta i det mänskliga tåget OCH detta med inlevelse. 

Och jag känner starkt att det vore bra om jag kom över detta. Men eftersom mänskliga tåg inte direkt finns bakom varje knut så leker jag med tanken att starta ett event på facebook som heter något i stil med ”mänskligt la cucaracha-tåg flash mob i Nordstan”.

Fast kanske vore det rakryggaste trots allt att fly från la cucarachatåget. Vet inte. Frågan gäckar mig.

Länk till klippet på youtube

Denna scen, som är det närmaste Orups ”Tåg av kärlek” jag kan hitta på internet, har jag också sett jättejättemånga gånger. (obs! detta tåg är av lindrigare art!)