Har fått ett pressmeddelande som börjar så här. 

Ungefär allt som den här nattklubbens aura pulserar av tycks viska till mig med hesa röster: vi har förenat allt det tråkigaste du vet, Sonja, och gjort en nattklubb av det. 

Fy fan. Först och främst: Klubben ligger på ett nedlagd kraftverk, I BERLIN. Man måste alltså ta nån jävla båt för att komma dit och väl där måste man lyssna på technomusik… FLERA DYGN I STRECK!?!? Och på detta pågår alltså ”sexuell äventyrlighet” i lokalerna. Alltså, jag fattar allvarligt talat inte hur folk orkar. Ska det vara roligt att dansa techno samtidigt som man slickar nån längs ländryggen? Kalla mig gammelmodig men jag skulle mycket hellre dricka avslagen svartvinbärssaft själv i ett båthus och sova i filtar som luktar mögel.

Så här säger författaren:

Glädje? Är detta glädje? Bara för att man ballar ur är man ju inte GLAD. Jag kan tänka mig att jag skulle kunna skutta omkring och vifta på armarna på en sån här klubb. Men det hade inte varit för att jag vore glad, det hade varit för att jag tappat kontakten med min egen kropp, seglat iväg astralt till en annan sfär och inte druckit tillräckligt med vatten. Det har ingenting med glädje att göra, det har att göra med en oförmåga att ta hand om sig själv och sin kropp. 

Jag kan bli så provocerad av vad andra människor räknar som ”glädje” och ”lycka”, för hur mycket jag än försöker förstå så förstår jag inte. 

Det finns människor som klagar på kollektivtrafiken till exempel eftersom det ”är trångt, högljutt och luktar illa”. Sen i nästa andetag går dom ut på nån ”het innekrog” och kallar det för ”kul!”. VAR ÄR LOGIKEN?

Skulle ni vara mer intresserade av den här jävla boken som handlar om ”Världens mest mytomspunna tyska technoklubb” så kan ni information här. Personligen ska jag ta och fila lite på förhårdnaden som jag har på min häl.