Idag hälsade jag på en kompis (jenniestinksrök) som just har fått en bebis. Innan var jag rätt orolig att jag skulle slå slint och bli sugen på en till. Jag var rädd att den biologiska klockan skulle löpa amok.

 Här är de grejer som slog mig

1. SÅ LIIITEN
2. Har jag haft en sån här? 
3. Har jag haft TVÅ såna här? 
4. Har jag verkligen haft två såna här?
5. Men gud vad konstigt. 

På ett sätt kändes det som att det var första gången jag träffade en nyfödd. På ett annat sätt kände jag att vanan fanns kvar där djupt inom mig. Inte en chans att jag skulle hålla honom fel eller tappa honom i backen. Hade jorden börjat skaka och marken rämna och jag blivit lämnad med honom tror jag till och med att jag utvecklat bröstmjölk på bara ett par timmar. 

Men den biologiska klockan lyste med sin frånvaro (och så även jordbävningen tack och lov). Vad jag kände var: mmmmm. Sötsötsöt. Gullig. Doftar gott. Oj, bajs! Hehe. Sött!

Här är en bild som jag råkade ta med blixt. Lägg märke till att han är prickig som en prickigkorv. 

Idag har barnet, som gått under epitetet ”influensabarn” senaste dagarna, varit helt feberfri och rätt pigg. Vi har ändå spenderat dagen i vila. Ja jag har iofs gjort min veckovisa krönika till P4 Västerbotten men det var ju gjort på ett kick. 

Förut var det omöjligt att jobba om det var nåt barn hemma men idag gick det tokbra. Småbarnsåren är med sanning över. Och det kan jag säga utan ett minsta vemod i rösten. Fyfan vad det kan va kämpigt att ha småbarn. Mina tankar går till alla människor med småbarn. Njut när ni kan njuta, härda när ni måste härda. 

Men även om mina barn är några modeller större nu så finns det så klart saker som fortfarande kan spela på varenda sträng av tålamod som man har. Att beställa mat på Subway är en sån sak. 

Här är en bild från i helgen efter att vi lyckats beställa mat åt alla inblandade. När det blev vår tur blev barnen helt plötsligt nya inför världens intryck. ”Välja bröd? Vadå bröd? Bacon? Visst är det gris. Kalkon? Är det inte dom som är så SÖTA. Vad är jalla penjo??” i evighet. Den som stod bakom oss i kön höll ett gråtande spädbarn i sin famn och det hela förde tankarna till livbåtskön på Titanic lite grann. 

Fast vips hade vi ju våra mackor och läget blev soft igen. Det var en bra dag. De åt och var inte ens nära till att slänga mackorna på golvet, springa iväg och typ råna en affär (sådär som småbarn kan göra ifall man inte är vaksam).

I förrgår bröt som sagt sexåringen armen. Igår tog han mig till platsen där det skett. Vi fick klättra över klippor, gå genom buskar, anstränga oss över stubbar och vingla oss ned för branter innan vi till sist nådde det ruttna träd med torra kvistar som han tydligen klättrat i.

Jag kan bara säga en sak: TUR ATT HAN BARA BRÖT ARMEN. 

Hade han landat lite snett åt höger eller vänster hade han förmodligen landat på någon vass sten eller pinne så det var tur att han inte gjorde det. Han får absolut inte klättra i det där trädet mer. Jag skulle gissa att trädet var med vid heliga Birgittas helgonförklaring.

Jag är imponerad av kampen han fick genomgå för att ta sig hem till sin kompis och ringa efter hjälp. Hela vägen var ju fylld med taggbuskar, brännässlor och fallgropar. Jag förstår nu verkligen varför han var helt genomvåt av svett när jag hämtade honom hos kompisen. Han hade ju gjort en smärre världsomsegling under havet. Fast på land. I en skog.

Jag är imponerad. Själv hade jag sannolikt bara legat där och väntat på att att gråsuggor skulle bära mig hem.

Hur som helst var han ju hemma med mig från skolan igår och då passade vi på att nätverka på sociala medier. 

Jag vet inte hur många gånger jag har läst igenom chatten. Min slemmiga lilla bebisklump har börjat bli en riktig människa. Med jeansväst och svart hår.