Idag gick jag och hunden som vi lånat, Bella, för att möta barnen efter skolan. När vi mötte dem halvvägs var de exalterade och de berättade att de mött Bellas bror. 

”Han lukta på oss och han kände lukten av Bella!”
”Ja! Han trodde nog att vi dödat henne!”
”Han trodde nog att vi kommit för att döda honom med!”

I vår familj har vi vissa bråk som går på rutin. Det är inte så stora bråk men ändock saker som rör upp känslor och som fungerar som små isflak i ett hav av lugn och ro. En sån sak är hushållsrullen i köket. Så här kan en scen se ut: 

Dottern sitter och är helt krämig om fingrarna och munnen. ”Kan jag få papper”, frågar hon. Sonen ser mot hennes håll, rynkar näsan och vänder blicken ned mot tallriken. Förr kräktes han av sk ”yoghurtmunnar”, nu blir han bara ytterst besvärad. ”Men kan jag få papper då?” säger hon igen, ”den står hos dig!”, säger hon till sonen.
Han blir märkbart irriterad och utbrister utan att se mot hennes kladdiga mun ”varför står rullen alltid hos mig?? Varför kan den inte stå vid henne, det är ju hon som sölar mest!”. 
Nån skänker henne rullen. Hon torkar sig. Allt är frid och fröjd (såvida hon inte råkar skratta med öppen mun). Men sen till nästa måltid så står hushållsrullen där igen. Vid hans plats. 

Hur det blir så vet jag inte riktigt. Den står så bra där? Och ibland blir faktiskt även han sölig. Hur som helst så gillar jag rutiner och dessa konflikter har ett särskilt gung som skänker trygghet och faktiskt en form av trevnad. 

Jag undrar om andra också har rutinmässiga konflikter, som är samma dag efter dag?