Idag är jag trött och det mesta av dagen har jag ägnat åt att vila och se på film. Barnen har inte varit hemma och hunden har varit slapp som fan. 

Först såg jag All is lost. 

Den handlar om en gubbe som är ute med en båt i indiska oceanen när han, som ni kan se på bilden, får problem.
Jag tycker att filmen var ganska bra fastän den inte innehåller någon dialog. Det görs alldeles för få filmer utan dialog!

Betyg: 

Sen såg jag Maleficent

Den här filmen har jag egentligen sett en gång förut men jag blev sugen på att se den igen. Jag älskar Angelina Jolie i rollen som Maleficent. Hon har sån pondus och är både graciös och söt. Hon äger hela filmen igenom och jag önskar att filmen var längre så jag fick se mer. 

Jag läste på nån konspirationssida att filmen är satanistisk och försöker vända mänskligheten till att dyrka onda demoner och ogudaktiga väsen i naturen. Då är väl jag skyldig då, för jag vill bli vän med Maleficent och jag vill leva i hennes skog. 

Betyg: 

Glad påsk!

I lördags var jag och såg CIRKELN på bio och här kommer en kort recension om dito:

Filmens bas
Såvitt jag vet baseras filmen på en bok som är kultförklarad av fansen. Själv har jag inte läst någon av böckerna så jag satte mig i biosalen som ett ganska blankt blad (eller som en ”mönsterbok” HAHAHAHA)

Handling
Filmen handlar om ett antal ungdomar som en natt lockas ut i skogen under en blodröd måne. Där i skogen vid nåt övergivet lusthus får dom via ockulta vägar veta att dom besitter mer eller mindre häftiga häxkrafter. Samtidigt får dom veta  att skolan är helvetet på jorden där dom inte är säkra för en sekund (som om det vore en nyhet för högstadieelever). 

Karaktärerna 
Alla de fem huvudkaraktärerna har olika ”image”, tänk samma princip som Spice Girls; en är töntig, en är goth, en är snobb och nån är boknörd osv. Så efter filmen kan man lätt diskutera med sina kompisar ”vem man är mest lik” (och det är alltid skitkul!!). Men jag önskar att jag hade fått mer kvalitetstid med varje karaktär! Det kändes som att jag inte lärde känna dom nog. Dom såg lite gamla ut för att gå i högstadiet men jaja. 

Trovärdighet
Filmen är inte särskilt trovärdig men det tror jag inte är meningen heller. Jag misstänker att många högstadieelever kommer att mötas i skogen om nätterna och jonglera med byggklossar efter att ha sett filmen. Skådisarna var kanske inte dom bästa men det tycker jag är helt okej så länge dom inte suger totalt. Hellre att skådisar är lite si sådär än att dom drillas och är kända från att dom är fem år gamla och börjar knarka innan dom är 11. 

Målgrupp
Jag tänker att alla människor som drömmer om att ha superkrafter i skolan kommer att gilla filmen. Och det är många. Jag tror inte att jag är målgruppen just nu men för 15 år sen är jag rätt säker på att jag hade gillat den. 

Spänning
Åh gud, jag fick hålla mig för skratt flera gånger under dom ”spännande” scenerna som tyvärr såg ganska lustiga ut. Så nej den var inte särskilt spännande och så var den ganska förutsebar. Inte fattade jag stora detaljer av slutet heller. Förmodligen hade det hjälpt om jag läst boken för jag misstänker att det hände nåt som är svårt att skildra i rörliga bilder.

Sammanfattning
Å ena sidan tror jag att det kan hjälpa att ha läst böckerna när det kommer till att hänga med i handlingen och känna karaktärerna. Å andra sidan misstänker jag att man kanske ogillar filmen om man har läst och tycker att böckerna är jättebra? Det känns i alla fall som att det fanns stora luckor både när det gällde karaktärerna och handlingen. Filmen sög hur som helst inte totalt utan den var helt okej trots allt. Ser gärna nästa film. Men läser gärna böckerna före.

Övrigt
Jag ville verkligen gilla filmen och tycka att den var jättebra men nä. Tyckte den var ganska okej bara. Varken bra eller dålig liksom.

Rättelse: Tydligen går karaktärerna i gymnasiet! 

Barnen har fått film i julklapp! Helst skulle jag vilja att de råkade tappa bort filmerna i ett brinnande hål någonstans men igår såg vi filmen Space buddies (disney, 2009). 

Det första som händer i filmen är att vi får veta att var och en av dessa fem hundar har sin alldeles egna svaghet/utvecklingsstörning/tvångsbeteende. En kan inte motstå mat, en annan kan inte motstå lerpölar, en är ”sportig”, nån annan är psykopat och en av dem är tjej. Ja alla hundar har alltså en specifik utvecklingsstörning/skada/tvångsbeteende (skulle kalla det för talanger om de inte var så jävla dumma i huvet) men det enda som utmärker henne är att hon är en ”lillasyster”.

Hundarnas ägare (som är barn) ska iväg till nåt rymdcentra med skolan och se när en obemannad raket skjuts upp i rymden. Naturligtvis följer hundarna efter och smyger obemärkt upp på rymdfarkosten där ett rymdäventyr tyvärr utvecklar sig. Genom äventyret får vi bland annat möta  ”Projektledaren” som har en iller i bröstfickan, ”Sabotören” som gör allt för att paja rymdresan, ”Nildbilds-kosmonauten” vilket är en psykisk labil ryss som dricker bränsle, dansar Kalinka och spränger en hel rymdstation pga smutsig och dum, och så hans hund, ”Sputnik”, förstås, som är den enda någorlunda intelligenta karaktären i hela filmen.

Sputnik är filmens mest plågade själ. Vi kan knappt ana vad han har tvingats utstå ensam med den alkoholiserade, tvångsdansande nidbildsryssen i flera år. 

Sammanfattning: 

Den här filmen är laddad med hunraprocentiga stereotyper och det finns ingen genomtänkt eller logisk handling. Det är allt från att rymdorganisationens säkerhet är väldigt låg till att en hund lyckas styra omkring i rymden med hjälp av fisar. Det här är ingen film som jag hade föredragit att se men klockan var över 21.00 och vi var tvugna att välja snabbt innan det blev för sent (andra föräldrar knows this struggle).

Jag skulle inte rekommendera filmen. 

Här är trailern. 

Barnens kommentar om filmen: 

Den var jättebra!

Igår kväll efter julklappsöppningen satt jag och sonen och slentriantittade på tv. Plötsligt kom vi över en kanal som visade ”Sune i Grekland”. 

Jag kommer ihåg att Sune ska vara ”väldigt roligt” (har dock aldrig direkt tyckt det själv) så jag tänkte att vi skulle kolla. 

Men alltså………..

Först och främst kan Sune inte behandla andra barn i sin ålder som om de vore människor. Hälften av dem ser han som tjejer som han ska ”tjejtjusa” genom att stamma fram dålig poesi och så vidare. Det är riktigt plågsamt att se. 

”Tjejer” är alltså inte av samma skrot och korn som Sune själv enligt Sune. Sune ser dem som några slags främmande varelser som han måste försöka ”tjusa” på diverse specialanpassade sätt. Sune är alltså typ 11 år, året är 2012 men ändå tycks han ha anammat samma inställning till kvinnor som typ… Sokrates för 2000+ år sen (vilket dessutom var en väldigt mörk period för mänskligheten, sådär strax före Jesu inträde). 

Hur svårt ska det vara att skildra små pojkar och flickor på ett jämbördigt sätt, som personer som kan ha utbyte av varandra utöver det här fabricerat ”romantiska”? 

Den mest sympatiska personen i filmen är lillebror Håkan och detta trots att han ägnar hela semestern åt att försöka stjäla potatischips.

När filmen var slut skämtade sonens pappa ”tänk.. det där är kanske du om ett par år höhöhö”. Sonen reagerade genom att ryta ifrån rejält i avsmak. 

Sonens reaktion kan kanske tolkas som att han är rädd för ”tjejbaciller” och inte vill bli nån ”tjejtjusare”. Men man kan också tolka det som att han tycker att Sune är socialt handikappad och beter sig som dum i huvet när han gör sig löjlig mot mot tjejer. Och att det inte är så kul att höra nån säga att man kanske kommer bli på det sättet. 

Nej det är tråkigt det här och det är jobbigt att låta barnen se sån skit också tycker jag. Varför utsätta barnen för den här typen av bilder, varför slå in såna här idéer i huvudena på dem mer än nödvändigt? 
Precis som man inte låter barnen sitta och titta på våld så känns det inte bra att låta dem sitta och titta på sånt här heller. För jag vill ju gärna att de ska se sina kamrater som jämbördiga människor i möjligaste mån, och inte se sig själva och kamraterna som delar i nån ständigt pågående, aldrig upphörande parningsritual. 

Men nu lät jag honom se filmen trots allt eftersom jag dels inte visste hur dålig den var, men också för att det kan vara kul för barnen att hänga med i samtalen kring samtidskultur på skolan (suck). 

Sen såg jag att Alex Schulman skrivit om den nya Sunefilmen också, ”Sune i fjällen”. Även om hans kritik inte ser likadan ut så har han kommit fram till ungefär samma slutsats. 

Anakondor är i ropet igen på grund av Nicki Minaj. Så den här snubben har bestämt sig för att bli ”uppäten av en anakonda – och överleva”. 

För att klara den här ”häftiga utmaningen” har nån sytt en dräkt till honom som gör att skelettet inte ska knäckas av jätteormens muskler. 

Enligt videon ska han leta upp en anakonda och agera som en ”gratis lunch”. 

Men ni vet vad man säger – theres no such thing as a free lunch och det kommer denna orm bli varse.

Hur som helst så är han inte först. Att bli uppäten av en anakonda och överleva är old news. Jon Voight har gjort det. 

(vill varna känsliga, Jon Voight är väldigt slemmig i klippet) 

Oj, fel klipp. Jag menar så klart det här klippet: 

Och visst, han kanske dog efter att ha blivit uppkräkt av anakondan. Men han levde tillräckligt länge för att kunna ge en lite filurig blinkning till Jennifer Lopez, bli hämtad av en ambulanshelikopter (förmodar jag) och slåss med karatehundar (lägg märke till att han fortfarande har frätskador i ansiktet). Djur hatar Jon Voight. 

Vad tycker ni om att bli uppäten av ormar och överleva? 

Jag är skeptisk, men tänker att det inte kan vara så mycket värre än att gå ut och bli jättefull på en uteklubb i stan och sen ta bussen hem.