Igår kväll efter julklappsöppningen satt jag och sonen och slentriantittade på tv. Plötsligt kom vi över en kanal som visade ”Sune i Grekland”. 

Jag kommer ihåg att Sune ska vara ”väldigt roligt” (har dock aldrig direkt tyckt det själv) så jag tänkte att vi skulle kolla. 

Men alltså………..

Först och främst kan Sune inte behandla andra barn i sin ålder som om de vore människor. Hälften av dem ser han som tjejer som han ska ”tjejtjusa” genom att stamma fram dålig poesi och så vidare. Det är riktigt plågsamt att se. 

”Tjejer” är alltså inte av samma skrot och korn som Sune själv enligt Sune. Sune ser dem som några slags främmande varelser som han måste försöka ”tjusa” på diverse specialanpassade sätt. Sune är alltså typ 11 år, året är 2012 men ändå tycks han ha anammat samma inställning till kvinnor som typ… Sokrates för 2000+ år sen (vilket dessutom var en väldigt mörk period för mänskligheten, sådär strax före Jesu inträde). 

Hur svårt ska det vara att skildra små pojkar och flickor på ett jämbördigt sätt, som personer som kan ha utbyte av varandra utöver det här fabricerat ”romantiska”? 

Den mest sympatiska personen i filmen är lillebror Håkan och detta trots att han ägnar hela semestern åt att försöka stjäla potatischips.

När filmen var slut skämtade sonens pappa ”tänk.. det där är kanske du om ett par år höhöhö”. Sonen reagerade genom att ryta ifrån rejält i avsmak. 

Sonens reaktion kan kanske tolkas som att han är rädd för ”tjejbaciller” och inte vill bli nån ”tjejtjusare”. Men man kan också tolka det som att han tycker att Sune är socialt handikappad och beter sig som dum i huvet när han gör sig löjlig mot mot tjejer. Och att det inte är så kul att höra nån säga att man kanske kommer bli på det sättet. 

Nej det är tråkigt det här och det är jobbigt att låta barnen se sån skit också tycker jag. Varför utsätta barnen för den här typen av bilder, varför slå in såna här idéer i huvudena på dem mer än nödvändigt? 
Precis som man inte låter barnen sitta och titta på våld så känns det inte bra att låta dem sitta och titta på sånt här heller. För jag vill ju gärna att de ska se sina kamrater som jämbördiga människor i möjligaste mån, och inte se sig själva och kamraterna som delar i nån ständigt pågående, aldrig upphörande parningsritual. 

Men nu lät jag honom se filmen trots allt eftersom jag dels inte visste hur dålig den var, men också för att det kan vara kul för barnen att hänga med i samtalen kring samtidskultur på skolan (suck). 

Sen såg jag att Alex Schulman skrivit om den nya Sunefilmen också, ”Sune i fjällen”. Även om hans kritik inte ser likadan ut så har han kommit fram till ungefär samma slutsats.