Läste Lady Dahmers inlägg om hår. Hon skriver att hennes hår är viktigt för henne. 

För mig är håret både oviktigt och viktigt. Det är oviktigt på det sätt att jag inte bryr mig så mycket om skicket som det befinner sig i. Ofta är håret ett flottigt kaos, jag sätter upp det i nån liten tofs eller bär en mössa över det. Jag tycker hår är rätt jobbigt och överflödigt och skulle håret brinna upp eller självförstöras så har jag svårt att tro att jag skulle bry mig märkvärt. 

Däremot är håret ändå viktigt på det sätt att det innebär en frihet för mig att få ha det precis så som jag önskar. 

Lady Dahmer skriver om hur hennes mamma höll hennes hår kort när hon var liten och att när hon blev stor nog att bestämma själv så sparade hon ut det. För mig var det precis likadant, fast tvärt om: jag var tvungen att hålla mitt hår långt trots att jag hatade det. 

Så när jag var tillräckligt stor för att bestämma själv så klippte jag av mig håret.

För mig betyder håret alltså inte så mycket i sig. Skulle det ramla av skulle jag finna mig i det rätt snabbt, jag har ingen identitet i håret på så sätt. Däremot upplevde jag det som skitjobbigt att ha långt hår för att tillfredsställa någon annan.

Jag vet till exempel att jag anses mer allmänt vedertaget attraktiv när jag har långt hår. Så anledningen till att jag klippte mig hade ingenting att göra med att jag skulle tillfredsställa någon annans blick, det hade helt och hållet att göra med vad jag var mest bekväm med. För mig har håret kommit att handla en del om personlig frihet kan man kanske säga.

Att vilja/våga ha håret som jag vill, även fast det går emot olika förväntningar och önskemål som omgivningen direkt eller indirekt har lagt på mina axlar, har för mig varit befriande. 

Så därför kan jag, trots att jag inte bryr mig så mycket om hår, känna stor glädje när jag ser mitt flottiga dito i spegeln. JAG har valt att ha håret såhär. JAG är nöjd. Och det betyder mycket för mig eftersom det handlar om så mycket mer än om bara hår.