Läste Lady Dahmers inlägg om hår. Hon skriver att hennes hår är viktigt för henne.
För mig är håret både oviktigt och viktigt. Det är oviktigt på det sätt att jag inte bryr mig så mycket om skicket som det befinner sig i. Ofta är håret ett flottigt kaos, jag sätter upp det i nån liten tofs eller bär en mössa över det. Jag tycker hår är rätt jobbigt och överflödigt och skulle håret brinna upp eller självförstöras så har jag svårt att tro att jag skulle bry mig märkvärt.
Däremot är håret ändå viktigt på det sätt att det innebär en frihet för mig att få ha det precis så som jag önskar.
Lady Dahmer skriver om hur hennes mamma höll hennes hår kort när hon var liten och att när hon blev stor nog att bestämma själv så sparade hon ut det. För mig var det precis likadant, fast tvärt om: jag var tvungen att hålla mitt hår långt trots att jag hatade det.
Så när jag var tillräckligt stor för att bestämma själv så klippte jag av mig håret.
För mig betyder håret alltså inte så mycket i sig. Skulle det ramla av skulle jag finna mig i det rätt snabbt, jag har ingen identitet i håret på så sätt. Däremot upplevde jag det som skitjobbigt att ha långt hår för att tillfredsställa någon annan.
Jag vet till exempel att jag anses mer allmänt vedertaget attraktiv när jag har långt hår. Så anledningen till att jag klippte mig hade ingenting att göra med att jag skulle tillfredsställa någon annans blick, det hade helt och hållet att göra med vad jag var mest bekväm med. För mig har håret kommit att handla en del om personlig frihet kan man kanske säga.
Att vilja/våga ha håret som jag vill, även fast det går emot olika förväntningar och önskemål som omgivningen direkt eller indirekt har lagt på mina axlar, har för mig varit befriande.
Så därför kan jag, trots att jag inte bryr mig så mycket om hår, känna stor glädje när jag ser mitt flottiga dito i spegeln. JAG har valt att ha håret såhär. JAG är nöjd. Och det betyder mycket för mig eftersom det handlar om så mycket mer än om bara hår.
Jag har jättemycket av min identitet i mitt hår. Så har det alltid känts för mig. Som rödhårig blev jag mobbad för min hårfärg när jag var liten och min reaktion blev ”jag ska minsann aldrig färga det och jag ska älska mitt röda hår!” Och än idag, snart 33 år gammal, har jag aldrig färgat eller tonat det och när jag klippte axellångt och lugg en gång när jag var tjugo kändes det som att jag klippte bort en bit av vem jag var. En så märklig känsla.
Nu börjar jag få en del väldigt silvriga hårstrån och jag misstänker att det röda kommer försvinna ganska raskt. Hur sjutton kommer det kännas? Om jag färgar mitt hår rött så det ser ut som min normala färg kommer jag ju ändå inte med gott samvete kunna säga ”jo, det är min egen hårfärg”. Haha, så vansinnigt töntigt! Bryr mig dock inte så mycket om det silvergrå, de får växa utan bekymmer, ser mest ut som slingor. Det hemska är hur håret liksom börjar tappa lyster med åren.
Ja, du hör ju. Identiteten i hårsvallet.
När jag läser din kommentar känns det som att det är mer än bara hår även från din sida? Även om både hårlängd och hårfärg har fått spela en viktig roll för dig, så verkar rollen ändå grunda sig i något som kommer innifrån dig själv. Egentligen har det rätt lite att göra med hur ditt hår faktiskt ser ut, utan det har att göra med hur du stod över och vände omgivningens omdömen till en styrka?
Tycker inte att det låter ett dugg töntigt att det känns jobbigt när en symbol för din inre styrka förändras. Inte ett endaste dugg.
Jag har också reflekterat mycket över håret och hur det kan vara så mycket mer än bara hår.
Som barn fick jag ha mitt hår hur långt eller kort jag ville, men var det långt måste det flätas (ingen hemma som ville borsta ut det hårömma barnets långe testar). Mitt problem låg snarare i att jag ansågs vara ”ett vackert barn” och jag hade så fiiiiiint långt hår (här är det omgivningen i allmänhet snarare än min familj jag tänker på). Så min identitet låg väldigt mycket i att vara söt och ha långt hår. Alla killar jag någonsin dejtat har opponerat sig mot minsta lilla toppning (”nej, klipp inte av det”) och i 20årsåldern var jag rätt trött på detta. Sedan följde universitetsår då jag hade massor med härligt kreativa frisyrer, olika färger och asymmetri. För mig var det ett sätt att bryta mig loss från den tydliga mall jag hamnat i och känna att min identitet var större än det vackra håret.
Efter plugget blev det en rätt konservativ bransch och således en konservativ frisyr (långt välfönat blont hår) som jag fortfarande har. Min fina asymmetriska frisyrer var inte ett accepterat alternativ när vi hade dresscode på kontoret som berättade hur långt skägg männen fick ha och vilken tid det var ok att ta av kavajen.
Så jag ville mest bekräfta din tanke. Även jag ser håret som långt mer än hår och har använt det för att bekräfta min självständighet. Nu känns dock behovet mindre än tidigare eftersom jag numer är trygg i att jag alltid kan välja att gå till frisören och be om något mer okonventionellt – och världen rasar inte av att jag får några färre kommentarer om hur fiiiiint hår jag har.
Igår låg jag och tänkte på det här säget ”styrkan sitter i håret” (som enligt nån källa kommer från indianer?).
Och det kändes som att en polett ramlade ner. Jag har alltid tolkat det som att styrkan sitter i längden och kvaliteten på håret. Typ att en stark människa har mycket och starkt hår. Men kanske är det så att styrkan sitter i hur man väljer att förhålla sig till håret, oavsett vilken färg eller form det har?