Häromnatten dörmde jag att jag hamnat i en värld där ”tiden inte spelar nån roll”. Det fanns typ inga barriärer utan tiden utspelade sig hulleribull och paralellet. Väldigt rörigt men samtidigt jättekul – människor körde till exempel inte omkring i bilar utan av nån anledning satt folk i såna där karusell-tekoppar. Dessa är tydligen ganska tidlösa för nästan alla tidsmänniskor kände sig hemma i dem.
Eftersom tiden var hulleribull och man kunde röra sig fritt över olika tidsepoker så var möjligheterna att hitta på roliga saker oändliga. Och det absolut roligaste som jag kunde komma på att göra var att ringa till Hitler och säga ”jag tror att jag har hittat din katt”.
Sagt och gjort. Jag ringer till växeln som kopplar vidare mig till Hitlers kontor nåt årtal innan nazityskarna slog igenom.
En sekreterare svarar och jag förklarar mitt ärende. ”Jag tror att jag har hittat Hitlers katt”.
”Jaha”, svarar sekreteraren, ”är du säker på att det är Hitlers katt?”
”Ja, ganska säker”, säger jag.
Sen hör jag hur sekreteraren går och pratar med någon. Jag förstår att det är Hitler. Först hör jag att han viftar bort samtalet ”jag har ingen katt” säger han på tyska.
Sen stannar han till och hämtar efter andan. ”Om det nu inte är…” hör jag honom säga, ”nej det vore omöjligt, men… ge mig luren!”
”Hur ser katten ut?” frågar Hitler. Jag hittar bara på nåt. Jag hör Hitler sucka. ”Då är det inte den”, säger han.
Och då får jag en syn framför mig. Det är Hitler som barn. Han är tillsammans med en katt. De leker och skrattar och gosar, men en dag försvinner katten. Hitler söker överallt efter den och han sätter upp små lappar. Men katten kommer aldrig tillbaka.
Jag säger till Hitler att jag kunde ha svurit på att det var hans katt som jag hittat. Sen lägger vi på.
Sen tänker jag att ingen kommer att tro på mig när jag säger att jag har busringt till Hitler.
