Idag lyssnade jag som sagt på Karin och Saras podd – jag som liksom inte lyssnar på radio, ser på tv eller lyssnar på podd. Ever. Jag läser knappt tidningar. Musiklyssningen är även den väldigt begränsad. Jag måste skippa sånt för att ha energi över till att  sköta grundläggande hygien och hushållet. 

Men jag lyssnade i alla fall på Karin och Sara idag och känner mig jättehet nu. Och då menar jag absolut inte på ett sexuellt vis, typ ”sexuellt het”, uuh. Jag känner mig het liksom ”kolla på mig jag har lyssnat på en podd!”. Förstår ni hur jag menar? 

Lite som första gången man köper en latte på Pressbyrån och går omkring med den på stan och ser lite stressad ut. Då känner man sig också ”het”. Eller hur?

Och även fast jag förstår att det är helt orimligt så vill jag i princip nästan ha en medalj för det. Jag vet, det är jättetöntigt, men jag skulle vilja ha nåt slags diplom eller nåt att hänga på väggen så att jag för alltid kan komma ihåg att en gång lyssnade jag på en podd. 

Nu över till själva podden. 

Den var bra. Jag blir faktiskt lite rörd när jag tänker på att jag har hittat Karin Konstgrepp. Det måste ha varit såhär svenskar som reste till Clondike och grävde guld kände, när de hittade guld. 

Jag har funderat lite på vad hon kan ha varit i sitt förra liv men jag kom inte fram till något. Fast något jag kan tänka mig är att hon var nån kinesisk kejsarinna kanske, som sprang omkring i sidenkimonos och gjorde livsfarliga konstverk som innehöll dödliga mängder av flytande kvicksilver. Men så klart även safirer, rubiner och diverse ädelstenar. Jättevackra dödliga grejer med andra ord. Fast det känns ändå som att hon lika gärna kunde ha varit nåt helt annat, så vi lämnar det.

Bara den stora vattenblåsan som jag fått på min tå läker så kan jag lyssna på fler avsnitt under mina promenader. 

Igår åkte vi till ett glasscafé och när jag kom in såg jag hur hon som skötte visst baristajobb sken upp som en sol då hon såg mig. 

Hennes blick begrundade varje millimeter av mitt yttre. Inte för att bedöma eller betygsätta – utan för att inte missa en enda detalj. 

I hennes ögon var mitt ansikte ett landskap att utforska och min kropp helt överflödig.

De andra beställde glass, men eftersom jag hatar glass så beställde jag en ”mochalito” eller vad den nu hette. ”Mocha locha”? ”Mochijatto”? Jag dricker i alla fall aldrig kaffe nu för tiden men jag tänkte att skit samma, det var det enda på dryckesmenyn som såg gott ut. 

Satte mig på en stol som såg ut som en enorm plastglass och inväntade kaffet. Och då kom hon som bar en viss baristaroll med denna skönhet: 

Först trodde jag att det var en glad rädisa som jonglerar med kaninbajs men sen såg jag att det var ju ett porträtt på mig själv! Like one of them frensh girls!

Såg hur hon blev lite generad när hon gav mig koppen men jag blev enbart glad för få människor tar sig tid att verkligsen SE mig djupt in i mitt inre på detta sätt.