Igår åkte vi till ett glasscafé och när jag kom in såg jag hur hon som skötte visst baristajobb sken upp som en sol då hon såg mig. 

Hennes blick begrundade varje millimeter av mitt yttre. Inte för att bedöma eller betygsätta – utan för att inte missa en enda detalj. 

I hennes ögon var mitt ansikte ett landskap att utforska och min kropp helt överflödig.

De andra beställde glass, men eftersom jag hatar glass så beställde jag en ”mochalito” eller vad den nu hette. ”Mocha locha”? ”Mochijatto”? Jag dricker i alla fall aldrig kaffe nu för tiden men jag tänkte att skit samma, det var det enda på dryckesmenyn som såg gott ut. 

Satte mig på en stol som såg ut som en enorm plastglass och inväntade kaffet. Och då kom hon som bar en viss baristaroll med denna skönhet: 

Först trodde jag att det var en glad rädisa som jonglerar med kaninbajs men sen såg jag att det var ju ett porträtt på mig själv! Like one of them frensh girls!

Såg hur hon blev lite generad när hon gav mig koppen men jag blev enbart glad för få människor tar sig tid att verkligsen SE mig djupt in i mitt inre på detta sätt.