Jag är mer rädd för livet än vad jag är för döden. Jag är rädd varje dag för allt och alla möjliga, men döden är tyst och den skrämmer mig inte särskilt.

Jag känner mig som en malplacerad utomjordning för det mesta. Jag känner mig främmande inför andra och jag känner mig främmande inför mig själv. Kroppen är konstig, saker som vi måste göra för att överleva är konstiga och världen är fylld med konstiga känslor och relationer. Jag känner mig inte säker på nånting någonsin och jag hittar ingen trygghet i vare sig mig själv eller i min omgivning, för allting förändras hela tiden och ingenting är stilla.

Det som gör döden ointressant som lösning är att jag betvivlar starkt att den skulle innebära någon frid. Jag tror att den bara förlänger problem och kanske till och med försvårar alltihop. Orka ta risken att göra saker ännu krångligare.

Ibland undrar jag om jag kanske kan ha kommit hit för att utforska den här världen, förstå att det inte är nån idé att försöka förstå nånting och sen bara balla ur rejält. 

Ta en titt på den här bilden som togs igår morse ca klockan 06:50

Visst ser det ut som att jag har legat lyckligt död i cirka tio timmar och rigor mortis precis nått sin kulmen? Ni vet det där likstadiet när man fortfarande ser ut som sig själv men den uppmärksamme ändå kan avläsa att man förmodligen har legat död en stund. 

Fast som väl är så lever jag fortfarande i skrivande stund och det känns jättebra.

På sociala medier får man tillgång till människors tankar och vardag. Ofta lunkar det bara på men ibland når dramatiken oanade höjder.

Idag har jag upplevt både plus och minus när det kommer till fortlöpandet av min vardagliga vardag.

Vi börjar med minuset:

Jag har fått recept på apoteket enligt läkare och det har typ inte hänt förut så jag kände mig upphetsad inför denna nya livserfarenhet. Men så när jag kom till apoteket och apotekaren knappade på sin dator sa hen: ”du har inget recept och har aldrig haft nåt recept”. Antiklimaxet. När jag gick till apoteket var det verkligen med flaggan på topp och näven i luften, men när jag lämnade köpdisken gjorde jag det i form av en bambuträflotte som fastnat i ett rev. 

Och så går vi till pluset: 

Jag har tvättat kläder ikväll och efter att tvättiden var över insåg jag på att jag förmodligen snott någon annans tvättid av misstag. Vilket, som ni vet, är ungefär det värsta man kan göra förutom att kallblodigt tortera någon till döds. Dock att ingen claimat tvättstugan trots att dörren var öppen. Detta gör mig så glad och lättad att jag känner att bambuträflotten nu seglar vidare över haven obehindrat. Fast inte utan att misstänka att jag råkade sno tvättiden av en apotekare förstås.

Det här är en minidokumentär på 15 minuter, men jag önskar att den vore lite längre. Den handlar om Eri som är uppväxt i mormonkyrkan i USA och som vid födelsen fick namnet Eddie. 

”When it comes down to it the only thing I can believe in is the relationship between me and God. If something happens, and I was wrong… Then that’s OK, couse at least I made that decision myself”