Jag är mer rädd för livet än vad jag är för döden. Jag är rädd varje dag för allt och alla möjliga, men döden är tyst och den skrämmer mig inte särskilt.

Jag känner mig som en malplacerad utomjordning för det mesta. Jag känner mig främmande inför andra och jag känner mig främmande inför mig själv. Kroppen är konstig, saker som vi måste göra för att överleva är konstiga och världen är fylld med konstiga känslor och relationer. Jag känner mig inte säker på nånting någonsin och jag hittar ingen trygghet i vare sig mig själv eller i min omgivning, för allting förändras hela tiden och ingenting är stilla.

Det som gör döden ointressant som lösning är att jag betvivlar starkt att den skulle innebära någon frid. Jag tror att den bara förlänger problem och kanske till och med försvårar alltihop. Orka ta risken att göra saker ännu krångligare.

Ibland undrar jag om jag kanske kan ha kommit hit för att utforska den här världen, förstå att det inte är nån idé att försöka förstå nånting och sen bara balla ur rejält.