Jag har varit trött på män länge. Dom skrämmer mig med sitt lågintensiva sätt att skuldbelägga offer från höger till vänster. Jag har också varit rädd för att mista den cred jag har haft från det hållet. Jag är en ”cool tjej”, alltid ”pojkflicka” och alltid ”lite bättre” än mina andra, ”töntiga” könssyskon ”som tar två timmar på sig att göra sig i ordning” och ”inte kan ta saker med en nypa salt”.
Men nu kan jag äntligen säga det. Fyfan vad jag är trött på män. Dom går omkring där och tror att dom är så jävla bra och att arga, upprörda, ledsna och svaga kvinnor är detta för att dom är sämre på nåt sätt, inte för att dom möter ett jävla motstånd dagligen i sina liv. Från kvinnohat, från internaliserat kvinnohat. Från män. Som är uppblåsta och dumma i huvet och helt oförmögna att ta in genomtänkta, rationella, tankeväckande och relevanta problemformuleringar. Eftersom det kommer från arga, sargade, trötta och bittra kvinnor som med all rätt hatar dom.
Jag hatar varje gång man kritiserar patriarkatet och män som grupp och nån man sätter nävarna i sidan och tittar på en surt som om det vore nåt jävla fel eller personligt påhopp med vad man nyss har uttryckt. Och jag är särskilt trött på ”snälla män” som ska hålla på och ta personligt illa upp hela tiden. Dom gör sig ju fullständigt omöjliga att stå ut med, varför fattar dom inte det?
Illustration av Fanny Åström