Idag kände familjen för lite utflykt och eftersom Gud sa åt människan att ta sig an skapelsen så drog vi till Molekylverkstan i Stenungsund för att lära oss lite naturvetenskap.

Med tanke på att det var gratis så var det fantastiskt. Man bara steg in genom en dörr och sen kunde experimenten börja. Vissa hängde inte ens av sig ytterkläderna innan de började, trots att de var vuxna – så ivriga.

Man kunde till exempel sitta på olika spikstolar för att känna vilken som gjorde mest ont, prova en sensor till handen kopplad till en dator och massa andra grejer för avancerade för att förklara här.

Här ser ni mig tillsammans med ett härligt benrangel som jag lärde känna. Vi låg på samma våglängd socialt.

Det här var en solcells-makapär som skulle få en fläkt att snurra ”efter 5-10 minuter”.

Vi satt och stirrade på gasbubblor som åkte upp genom rör i typ en kvart utan att nåt hände. Då kom en gubbe förbi ba ”jag satt en halvtimme förut men propellern snurrade aldrig”.

Jaja. Det finns retreat-centers som tar 500 spänn för att låta sina gäster sitta och, i princip, stirra på gasbubblor. Så vi kom billigt undan.

Innan vi gick hem byggde jag och sonen en bana som en glaskula fick åka igenom. Det var jättekul. När vi lyckats göra en komplett bana som fungerade minutiöst hade vi kunnat sitta där i timtal, men tyvärr var det två hotfulla femåringar som sa att det var deras tur.

Det bästa med molekylverkstan
– en grej med snören där man fick samarbeta för att häkta grejer i krokar
– sensorn som återskapade handens rörelser på en dator
– den konstiga bysten på Albert Einstein som följde en med blicken

Det sämsta med molekylverkstan
– Spikstolen som gjorde mest ont var ingen höjdare
– att gasbubblorna inte fick propellern att snurra
– den konstiga bysten på Albert Einstein som följde en med blicken

Jag rekommenderar verkligen molekylverkstan till alla människor i alla åldrar, med eller utan barn. Det är ju helt gratis att gå in.

Läs även: ”Jag fick stå vid skampålen” (Lödöse museum)

Jag har gjort det mer bildligt talat tidigare men idag provade jag att stå vid en bokstavlig skampåle. Medan jag stod där kunde folk efter eget godtycke spotta och slänga ruttna grönsaker och glåpord på mig.

Men det var det ingen som gjorde, inte ens min egna familj, utan jag fick stå där i fred och harmoni och jag kunde gå precis när jag ville.

Men det är klart att efter ett tag svimmade jag ändå av och nästan dog.

Efter det gick vi och kollade på medeltida Lödöse i miniatyr och jag blev sugen på att prova medeltiden, det såg så himla mysigt ut!

Jag kan ha viss förståelse till varför en del människor blir helt besatta av medeltiden. Ni vet såna som lär sig spela flöjt, jonglera med eld och syr åt sig kläder av ihopklaffsad ull så att dom en vecka varje år kan springa omkring vid Bohus fästning, tugga barkbröd och tala i gåtor.

Jag tror dock inte att det var så himla roligt att leva på den tiden. Mänskliga rättigheter låg inte högt i kurs och folk hade dålig koll på hur man sköter sin hygien. Läkarna var också fruktansvärt dåliga.

Stället vi var på heter Lödöse museum och jag kan rekommendera fler att gå dit. Det var fri entré och fri parkering så man behöver inte ha en bra ekonomi för att få delta i vårt kulturarv eller vad man ska kalla det.

+ Det bästa med Lödöse museum
Skampålen

– Det sämsta med Lödöse museum
När vi gick fel och hamnade på ett barnkalas

Igår var det lugnare väder så vi drog till en utställning om samer på Världskulturmuséet. 

Jag kommer ju från samiskt landområde men vet ändå väldigt lite om den samiska kulturen, trots att den funnits runt omkring mig i hela min uppväxt. Så hur lite vet människor som inte bor där? I byn där jag växte upp fanns en gammal sameskola men jag minns bara vagt vad de vuxna berättade om den. 

När jag var liten brukade jag och min kompis åka till en liten timmerstuga som hennes familj ägde i gamm-Hacksjön. Dit tog vi oss genom att hennes föräldrar först skjutsade oss med bil genom skogarna och sen tog vi en roddbåt och rodde över en sjö. På andra sidan sjön, vid en tjärn, låg stugan. Längre in i skogen fanns en grop. Det var gropen efter en mördad same som begravts där, berättade min kompis. ”Folk ville ha hans mark så dom mördade honom”. 

Jag vet inte om det var sant det hon sa men det är i alla fall sant att det fanns en fyrkantig, mossig grop i närheten av stugan. 

Och så var min gammelmorfar same. Om honom vet jag väldigt lite. Min mormor hade ett jättesuddigt fotografi av honom på väggen, mycket mer än så har jag inte efter honom (förutom en och annan gen antar jag, vilket ju inte är så lite i och för sig). 

På rasbiologiska institutet i Uppsala har man försökt pussla ihop olika skelettdelar från arkiven för att kunna sända resterna av kropparna till begravning. ”Är det bra?” frågade ena barnet förbryllat.

Här har vi en persons kläder. 

Det var en vemodig utställning och konstverken innehöll mycket smärta. ”Historien upprepar sig hela tiden, det är ingen skillnad i dag mot hur det varit” säger Anders Sunna.