Förra veckan gick min cykel av i två delar men idag är jag uppe på sadeln igen och ”rider” genom ”öknen” som den ”indian” jag är ”ment to be”.
Jag älskar min nya cykel. Jag kan nog säga att den är min baby. Min baby bicyckle and I love it so. Vi har typ samma relation som Jack och Rose hade i Titanic – ni vet: ”If you jump, I jump”.
Men gud varför liknar jag min relation till cykeln med ett par som träffades på ett sjunkande skepp varav den ena parten avled??? Allt jag menar är att ifall cykeln kör över ett gupp så guppar jag med. ”If you jump, I jump”, ni fattar va?
Jaja skit samma, jag köpte en med dubbla rör i stommen för att va säker samt frågade försäljaren/cykelexperten om han tror att den kommer att gå av på mitten.
Han ba ”nä! den är osänkbar!”
Sa jag föresten att det är den största, lyxigaste cykeln som hittills byggts och att den saknar livbåtar?
Hähä nä jag skojar bara. Allvarligt så är jag inte så orolig över att cykeln ska sjunka i Atlanten men det är klart, ju mer jag pratar om det här desto mer nervös blir jag.
Måste sluta innan jag får seriös dödsångest och inte vågar lämna lägenheten i rädsla för att meteorer ska landa i huvudet på mig.