Skådespelerskan Josefin Ljungman fick ett väldigt obehagligt mail (länk expressen) från en manlig regissör som sökte skådespelare (eller ”kroppar”) till nåt suspekt projekt som han tyvärr verkar hålla på med. Och tyvärr är det förmodligen inte första gången han gör såhär, förmodligen har den lilla idioten fått härja omkring enda sen ungdomens tid.

”Att jag gick ut med det här handlar inte om att jag vill sätta dit en viss person. Det har funnits en tystnadskultur kring sexuella trakasserier i branschen” säger Ljungman.

Bra! Tack! Även fast jag gärna hade sett en utpekning av enskild person, så är det ändå klokt av henne att sikta på problemet i stort. Erfarenhetsdelning som handlar om handlar om enskilda erfarenheter och får oss att känna igen oss och se strukturer är trots allt bland det viktigaste som vi kan sysselsätta oss med. 

Nöjesguidens nya bloggare Hanna ”@upfrombelow” är även hon i allra högsta grad en stor erfarenhetsspridare.  I inlägget om hur killar förtört tjejers utekvällar i flera 100 år trängs kränkta killar i kommentarsfältet och dom verkar ha exakt noll koll på verkligheten. Dom verkar vara förvånade över att dom är jobbiga? Dom verkar vara chockade över att dom är ivägen och i många fall äckliga, påträngande och skrämmande? 
Kommentarerna är hissnande! ”Sluta tyck synd om dig själv!” ”Skyll dig själv!” ”Sluta gå ut på krogen!”, alltså, dom fattar verkligen inte. Helt obegripliga. Hopplösa?

Medan dom allra flesta kvinnor som läser blogginlägget enbart känner fett med igenkänning. 

(bild från Hannas inlägg)

Jag tycker att det är skitjobbigt att ”ta plats”. Varje gång jag hör uttrycket ”ta plats!” så springer jag och gömmer mig bakom en gardin. 

Jag tycker inte om att ta ton och att peka med hela handen och jag är osäker på vart skåpet ska stå.

När jag hör det där om att ta plats så känns det som att jag borde armbågas, ställa mig i centrum, veta vad jag vill och vara säker på mig själv. Fastän jag inte vet vad jag vill. Fastän jag är osäker på mig själv.

Jag höjer inte rösten och jag talar inte med ett tydligt tonfall. Jag viskar, jag talar långsamt och jag flackar med blicken. 

Jag vill inte leda. Jag vill följa. Och jag orkar bara om det är fler som orkar.

Men det är klart…. ibland orkar jag. Då säger jag ifrån. Då vet jag vad jag ska säga. Då sätter jag ner foten. Då tar jag mig ton. Då tar jag plats.

Ibland alltså. Ibland.

Kanske att det börjar bli lite oftare.

Den här fick jag av Karin Konstgrepp och den gillar jag mycket. Det är den där sista meningen som gör hela skillnaden. För mig betyder den att vi kan vara starka när vi orkar, och när vi inte orkar så hjälps vi åt att hålla varandra.