Jag tycker att det är skitjobbigt att ”ta plats”. Varje gång jag hör uttrycket ”ta plats!” så springer jag och gömmer mig bakom en gardin.
Jag tycker inte om att ta ton och att peka med hela handen och jag är osäker på vart skåpet ska stå.
När jag hör det där om att ta plats så känns det som att jag borde armbågas, ställa mig i centrum, veta vad jag vill och vara säker på mig själv. Fastän jag inte vet vad jag vill. Fastän jag är osäker på mig själv.
Jag höjer inte rösten och jag talar inte med ett tydligt tonfall. Jag viskar, jag talar långsamt och jag flackar med blicken.
Jag vill inte leda. Jag vill följa. Och jag orkar bara om det är fler som orkar.
Men det är klart…. ibland orkar jag. Då säger jag ifrån. Då vet jag vad jag ska säga. Då sätter jag ner foten. Då tar jag mig ton. Då tar jag plats.
Ibland alltså. Ibland.
Kanske att det börjar bli lite oftare.
Den här fick jag av Karin Konstgrepp och den gillar jag mycket. Det är den där sista meningen som gör hela skillnaden. För mig betyder den att vi kan vara starka när vi orkar, och när vi inte orkar så hjälps vi åt att hålla varandra.
Förstår dig verkligen… Bättre att se det på det viset du beskriver istället för att klandra sig själv när man inte vågar elelr orkar ta plats eller säga ifrån eller vad det nu kan vara.. Jag kan gräma mig flera veckor efteråt ibland för att jag inte sa emot när jag hört någon (jag inte känner) säga något sexistiskt eller rasistiskt till någon på vagnen eller så.. Jobbig kombo att ha ett starkt rättvisepatos men inte alltid ett tillräckligt bra mod att stå på sig.
Har också de där orden av Karin, fast som en plansch på min garderob :)