Ann-Sofie Back visade på London Fashion Week som jag skrev om, och om jag älskar det? Men det kunde ni väl gissat. Har provat lite grejer redan (kjolen på andra bilden finns i klänning, tröja och byxor och gör sig inte rättvisa på bild för de är helt FAB i verkligheten; de har uppfunnit en egen teknik för att framställa tyget och det är bara så jävla klockrent). Kollektionen är inspirerad av Second Life där Ann-Sofie skapade en egen avatar som var strippa! Jag älskart.

Men en grej som inte kunde undgå någon var hur sjuk en av modellerna såg ut (sista bilden). Agnes för en diskussion om ämnet på hennes fantastiska blogg och hon, som alltid, är bara så himla bra:

”…Ett bra inlägg i smaldebatten som den kallas togs ju i Svenska dagbladet förra helgen (och i Studio ett i veckan, för att inte nämna New York times och V, som jag nämnt tidigare).

Jag tycker att den är så stor att den ej ska tas i anslutning till en specifik visning. (Då skulle det vara det enda jag skrev om.)

Och särskilt inte i anslutning till Ann Sofie Back, vars historia är att snarare motstrida, utforska och göra rotade ideal synliga.

(OCH – modellerna i New York och Paris är mycket smalare än ”hon till höger”. Alexander Wangs visning? Någon. Reaktion.)

När den första modellen steg in på den första visningen som öppnade Berns modevecka nyligen, då tänkte jag ”nu går jag hem”. Men varför just den internationella toppmodellen var den smalaste av alla är svårt att koppla en specifik ‘syndabock’ till. Men det säger något att hon just var den mest framgångsrika där av alla kanske…

Det här är ett problem så djupt rotat att det inte går att peka på EN instans som tvingar fram det. Ett är säkert – det är sannerligen inte modellernas fel så vi måste sluta att klaga på dem, tycka synd om dem, eller kalla dem äckliga. Vi vet heller inget om specifika kvinnor/flickor i fråga så vi bör heller inte lägga oss i specifika personers liv, mer än att uttrycka omsorg och visa lojalitet. Två saker som ofta saknas i modebranschen. Kanske därav problemet uppstått. (Tänk även på att man behöver inte ha synliga revben för att må dåligt – det gäller alla med brist på omsorg, barndom, självförtroende. Osv.)

Det bästa vi kan göra är att säga till när vi tycker någonting är fel. Som ni gjort nu.
Jag önskar att alla kunde göra som Mark Fast och använda modeller i alla åldrar (med åldersgräns 18, naturligtvis) och storlekar (- alt. streetcasting som både Margiela och Ann Sofie Back använde sig av för bara några år sedan). Tyvärr känns det som standard (snarare än trend) nog ganska långt borta… Men det finns ljuspunkter; som Amerikanska Glamour, Brigitte, Terry Richardson-jobbet i V, vissa stylister med makt. Jag tror att det bästa sättet att ta sig dit är att reagera som ni gjort – men speciellt reagera positivt när någon försöker bryta systemet.
Era reaktioner i vilket fall, betyder jäkligt mycket…

…Alltså jag tror absolut absolut inte att det är medvetet. Kollektionen är inte ett ifrågasättande av idealen. Det säger hon till och med i intervjun med Camilla, här http://www.rodeo.net/rodeo-snygg/2010/02/21/dag-11-london-ann-sofie-back/

Om det hjälper så är tjejen samma tjej som vi ser rumpan på i tyll-kjolen och den ser ju inte så otroligt benig ut(relativt), som på den där bilden. Inga ben som sticker ut där bak, och skinkorna nuddar ju t.o.m. varandra, händer typ aldrig med modeller. Tror att det är mycket en dålig vinkel och en modelltjej med tunn överkropp. Men det betyder inte att problemet inte existerar.”