Den senaste tiden har jag blivit så blödig. Riktigt brudigt blödig.

Nyss pratade jag med min kille i telefon. Han har varit bortrest i mindre än ett dygn, men jag får en klump i halsen av att jag känner hans doft i vår säng och när vi la på började jag gråta.

Varje morgon passerar jag Stureplan där de har satt upp vepor inför Kronsprinsessans bröllop. Och varje morgon där och då på 2ans buss får jag bita ihop utav bara helvete för att inte bryta ihop. De ska ju gifta sig! Det är så fint! Vår Kronprinsessa! Jag blir så lycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen!

Var ju själv på ett bröllop förra helgen. Vigselförrättaren hann säga ”Hej och välkomna..” och i samma sekund brast jag ut i riktiga krokodiltårar.

Här om dagen åkte alla studenter runt på sina flak och åååååååå vad man bara känner lyckan med dem! Klump i halsen och tåriga ögon – CHECK! Folk klagar och tycker de är jobbiga, men minns ni inte hur jävla glada ni var själva den dagen? Lätt min bästa dag. Jag fist-pumpade med varje flak som åkte förbi och de blev helt tokiga av glädje.

Märker ett mönster i min blödighet. Det är när folk är lyckliga som jag brister ut i tårar. Jag gråter inte med i tv-program när folk berättar om deras hemska uppväxt, jag gråter när de senare återförenas med sin long lost brorsa. Eller i och för sig, ALLT som har med barn att göra bara GETS to me också. Sjuka, fattiga, ledsna, övergivna – come what may, Imma love y’all til’ my dying day.

Ingen poäng här. Ba såre är.