Det sjuka i onsdags var ju att det tydligen hade vimlat omkring Real Madrid-spelare i natten? Detta visste jag inte då. Men på Spy Bar var det en snubbe som pratade spanska iaf. Det tyckte jag och Marith var SVINKUL (högst oklart varför) och vi började prata………….. låtsasspanska. Med varandra. Framför honom? Och typ garvade asmycket. Ääääääeeee i efterhand kändes det SÅDÄR va. Sen när jag sa till min kille ”ja öööh han hette nåt *spanskt*”, blev han sjukt starstruck och berättade att han tydligen e en grym sån där bollkickare. JOMEN just another day in the life of me, råkar typ mobbar nån världsstjärna.. assååååå orkar inte med mig själv ibland.
alltså. förlåt men jag tycker bara det där är så himla typiskt. att som du säger – ”mobba” – eller i varje fall förolämpa och/eller förlöjliga någon, och sen efteråt när du får reda att personen e ”känd” eller dyl. då tycka att det kändes sådär. trist sätt att se på människor ! börja se människor som människor och behandla dem ALLTID med respekt– de är inte objekt att driva med. :( jag tycker det är pinsamt att ens läsa om det !! kom igen, släng bort allt det där barnsliga beteendet, det är varken roligt eller professionellt.
Hej Filippa! Jag tror att du har läst fel och fått allt om bakfoten. Jag skrev aldrig att jag nånsin tyckte det jag gjorde var soft OCH SEN när jag fick reda på att han var känd tyckte jag det var trist. Klart jag hade gjort oavsett, det du skriver har du nog hittat på själv. Jag valde att dela med mig av min anekdot i bloggen just för att han var känd pga det blir än roligare story än om jag hade skrivit "sen var jag oskön mot en spansk snubbe……. punkt". Men OAVSETT om han var kändis eller inte var ju mitt beteende inte nice. Det fattar väl jag med. Jeez.