I veckan var jag och testade nygamla Café Milano, det gamla haket jag tror jag inte vet en enda person som varit på och som de nu gjort om TOTALT. Vi åt typ femrätters?? Drack lite bubbel också så är inte HELT säker på räkningen där, men blev så jävla mätt att det kändes som det i alla fall. Kan inte understryka nog hur mycket jag älskar italiensk mat och denna var fanimej ace. Åt verkligen så jag rullade därifrån, men värt var det. Hade så trevligt att jag bara hann ta kort på varannan rätt och ingen alls på mitt goa sällskap, men hann en snabbis i toaspegeln………………………………….. Den hinner alltid slinka med!!!

Enligt mig kan det inte finnas för många italienska hak i stan så jag är hur nöjd som helst, jag. Men just ikväll beställde jag hem mat via Foodora igen, orkar verkligen inte ens ut. Men till mitt försvar var jag ute på promenad idag!! Och det händer ca 2 gånger per år så det kändes lite speciellt :))) Har nämligen såå svårt för att bara ge mig ut planlöst, utan mål eller syfte så där. Är besatt in i minsta sekund av att maximera min tid och får lite panik av att bara gå runt utan att få något gjort under tiden eller vara på väg nånstans där jag får något gjort. MEN det kanske är också det som är bra med att komma ut på en promenad, för att koppla av och för en gångs skull INTE vara produktiv. Känns som det kan vara bra för mig just nu! /Zen out

GNEEEEHHH om jag ändå vore 13 år igen eller skoja jag skulle kunna bära dessa skor varje dag just i detta nu MEN känns som vi bor i det sämsta landet för att skönheter som dessa ens ska få ett värdigt liv?? Whyyyyy. 

Jag försöker just nu distrahera mig med **fina grejor** nämligen. Min kropp håller nämligen på att ge upp känns det som och jag vet inte riktigt vad felet är. Var hos läkaren imorse och tog tio rör med blodprov och ska ta lite andra tester, så förhoppningsvis vet jag snart vad felet är så att vi kan lösa det helt enkelt. 

PUSS O KRAM från eder trötta, slitna, men lika choppingsugna per use, Zäta

Before stepping inside my house, I lifted my blouse to my face; her perfume was still there. The problem with this kind of romance is that it all falls apart in the retelling. My husband and 3-year-old son tried but couldn’t really understand how overwhelming and profound my connection with Rihanna was. And I’ll admit that as the days go by, even I am beginning to doubt whether our time together meant quite as much to her as it did to me. It doesn’t matter. My heart still jumps every time I see her face.

Det är EXAKT så här jag föreställt mig att det känns att träffa Rihanna, om det så är i 2 sekunder eller 2 veckor. Rös av välbehag genom hela denna NY Times-intervju med henne! Also brings 2 mind detta evigt episka klipp med Charlamagne som återberättar en utekväll med Riri, bara känner så himla starkt att vi hör ihop men vet liksom inte hur jag ska få detta att bli verklighet??? Kampen fortsätter.

Ja herreminjé vad det rycker i den sedvanliga ochvartfanskajagresahärnästdå-nerven??? Ovan är från senaste resan till Miami ni KANSKE hört lite om nu (gud förlåt för #miamispam). Men det är sen gammalt att livskvaliteten ökar med 97% om du bara har en resa inplanerad framöver. Må det vara om ett och ett halvt år först men BY GOD du har en morot åtminstone. 

Själv vet jag inte ens när jag ska hinna gå ut med soporna men visst!!

Funderar på att köra en riktig rackabajare lite senare i vinter, typ februari, då en oftast behöver det som mest. Sen gäller det bara att komma på vart, när och med vilka jävla pengar och personer detta ska ske med? I’ll do it anywhere anyhow i’m down for anything – för att sätta Kimmy Blancos eviga ord i ett helt annat sammanhang ;)))