Vilket omvälvande dygn ändå? Eller egentligen inte alls. #Metoo har fullständiga dominerat mitt flöde och förhoppningsvis era också. Hur nyttigt, bra och tungt det än är av oss kvinnor att träda fram om sexuella övergrepp i efterdyningarna av Harvey Weinstein-rabalderna (som nog inte är värre än många, bara mer känd och maktmissbrukande) är det sorgliga att vi just är så många. Inga kvinnor jag känner till blir förvånade av detta – medan många män verkar i princip helt ställda av detta. Som om vi vore en ensam part i ett övergrepp? Det klassiska fallet av att alla känner någon som blivit utsatt för övergrepp men ingen känner någon som begått ett.

Jag blir ledsen över att det återigen är vi kvinnor som måste tala ut, stå upp för och exponera oss. Känna oss utsatta rent av. Samtidigt… händer ju inget. Inget alls faktiskt. Vi vill väl inget hellre än att något ska hända och som vanligt är det väl vi som får kavla upp ärmarna. Vi är alla skitstarka som vågar tala ut! Och givetvis finns en trygghet i att veta att vi inte är ensamma. Även om det är självklart för så många av oss, att sånt här tyvärr hänt nästan oss alla och inte bara en gång heller. Jag blir stolt och uppfylld, men samtidigt så, så matt och leds.

Men det viktiga är ju inte ens att detta pratas om? Det viktiga är att det HÄNDER något. Att diskussionen leder till uppvaknande och agerande. Att män börjar ta ansvar i sin omgivning och står upp när de ser andra män gå över gränser, att sånt beteende får konsekvenser i deras omgivningar och framförallt att man tror på kvinnors berättelser. Sen måste lagstiftningen följa efter!!! För det är så ofta där det faller och vi blir svikna gång på gång.

Jag med, du med, men låt det sluta där.