Till slut får man nog. En svärm av bananflugor har nämligen bestämt sig för att invadera mitt kök.

Det är bara insekter, kanske någon invänder, men nog är de små kräken störande: man sitter och käkar en tomatsallad, och så plötsligt ser man att ett pepparkorn ser jävligt stort ut – och sen flyger pepparkornet iväg? Hur kul är det när man inser att det faktiskt inte var något pepparkorn?

Eller när man sitter och dricker ett glas vin och upptäcker att en bananfluga simmar runt där, aspackad efter 0,0000000000000001 glas vin. Inte konstigt att man känner förakt.

I går bestämde jag mig således för att gå från ord till handling, googlade ”husmorstips mot bananflugor” och anordnade en fälla. Några svalde lockbetet, men de är inte bara festprissar tydligen utan också ena promiskuösa jävlar, så de förökar sig som satan.

Vi har alltså med en krissituation att göra, tänkte jag och öppnade städskrubben för att plocka fram dammsugaren som jag köpte på Claes Ohlson för trehundranittionioochnittio. Kopplade in kontakten och njöt av kraften som det sugande redskapet gav mig.

NU SKA NI FÅR SE VEM SOM BESTÄMMER!!! En efter en sögs de in i dammsugarens skoningslösa käft. Några försökte desperat att fly genom att flyga allt vad deras små vingar bar dem.

Men plötsligt drabbades jag av en obehaglig känsla. Vad höll jag på med? Här är jag, uppenbart starkare och överlägsen de små kräken, och suger upp varelser som är mindre än jag med en dammsugare?! Som om jag var någon form av herre över bananflugorna och således kunde avgöra deras öde på det här sättet? Det är ju närmast fascism!

Sedan drabbades jag av en annan känsla. Det är ju bara bananflugor, och jag får dåligt samvete över att jag dammsuger upp dem trots att jag inte har skänkt pengar till Rädda Barnen på alltför länge? Värderar jag flugor högre än barn? Det gör jag inte!

Ja… Det är inte alltid lätt, när man får sin värdegrund prövad.

Karin