När serien Boys hade premiär för några veckor sedan reagerade jag i princip som Nöjesguiden. Jag satt bakom skämskudden och sågade det totalt.

Men hur kunde jag ha så fel? Efter att ha gett serien en andra chans är det uppenbart. Boys är briljant. Det finns ingenting jag tidigare sett som med sån precision fångat relationen mellan sköna snubbar.

För i grund och botten är alla snubbiga relationer en parodi på sig själva.

Jag tänker på det när jag hänger med en av mina bästa kompisar. Han hoppade av juridikstudierna för att satsa på vårt före detta band. Häromsistens berättade han för mig hur han inte litar på människor som inte gillar på Håkan Hellström. Och jag älskar honom för det.

Jag älskar att sitta i hans farsas lägenhet på Rörstrandsgatan (som han disponerar fritt) och prata om livets mening som om vi skrev Göran Greiders dikter. Det är som taget ur Boys manus.

Men den mest snubbiga relation jag har är nog den mellan mig och Karin. Vi hälsar på varandra med hårda klappar på ryggen, i studion sitter vi och hyllar oss själva och pratar om hur fånigt det är med menskonst. Alla våra diskussioner landar i att vi förmodligen kommer att förändra världen (eller åtminstone mediesverige). Precis som snubbarna i Boys.

Det är så lätt att såga Boys. Men varför kan ingen bara erkänna det självklara? Snubbiga relationer är så jävla najs att ha. Men de är väldigt jobbiga att titta och lyssna på.

/ Filip