I dag är det internationella mansdagen. Många hånar den. Folk säger att alla årets dagar är mansdagar, och i nån mån stämmer det ju, i alla fall om man har en feministisk analys av omvärlden. Men jag vill ändå hävda att det finns skäl att fira – om inte av politiska skäl, så av personliga. Jag själv älskar nämligen män. Framförallt älskar jag manlighet.

Jag älskar att göra manliga aktiviteter. Bland annat att häva bärs, riktigt mycket bärs. Jag uppskattar att bröla, avbryta folk, känna mig lite bättre än alla andra i sociala sammanhang, snacka som om jag vore expert fastän jag inte riktigt har koll på nånting. Jag tycker om att mecka med saker (har ingen bil men cykeln duger väl), jag tycker om att förklara för folk att jag kan jättemycket om musik, politik och filosofi och jag älskar att sitta bredbent på tunnelbanan.

Nu kanske någon blir provocerad. Jag har fått höra att jag som kvinna inte bör anamma manliga, destruktiva normer. I stället bör jag solidarisera mig med kvinnorna i systerskapet.

Jag kan se den politiska poängen med det. Problemet är bara att det är så jävla tråkigt. Det är mycket roligare att göra allt som män gör (dricka bärs och bröla) än att hålla på med menskonst och diskutera om det är kulturell apropriering att äta falafel.

Det bästa är att jag kommer undan med det beteendet. Jag och Filip snackar ofta om det: När han är en ”skön snubbe” blir han föraktad, medan folk betraktar mig som exotisk, som en tjej med ”skinn på näsan”.

Jag är väl ”man-passing”, antar jag. Om jag kommer att bli hedrad eller giljotinerad efter den feministiska revolutionen vet jag faktiskt inte.

Karin