Foto: Modernista

Jag råkar läsa en tvärsäker krönika av Andres Lokko i Svenska Dagbladet som lyckas förstöra återstoden av min dag.

Jag som bekymmerslöst hade tänkt vara hemma och plugga. Och så skriver Svenska Dagbladets rockjournalist en krönika där han målar ut sig själv som kvinnornas räddare och feminismens främste förgrundsgestalt, genom att önska sig avskaffad rösträtt för män och genom sin vresiga ton milt förolämpa en kvinnlig journalist. Inget kan vara mer tröttsamt.

Under det gångna året har jag personligen varit upptagen med att resonera kring 24-åringar som röstar på Fi för att få ligga, snarare än 44-åriga män som röstar på Fi för att bli retweetade. Jag vet, de hör givetvis ihop, men eftersom jag själv är 24 har jag koncentrerat mina studier och tankar i den riktningen.

Fast om vi blott för en sekund spelar med i Lokkos tes och bestämmer att, ja, just så förhåller det sig – ”män bör inte ha rösträtt”. Vad händer då?

Ja, det som händer, Andres Lokko, du som skrivit en massiv självbiografi i två delar där den ene heter ”Andres” och den andre ”Lokko”, är att män borde portas från samtliga ledar- och kultursidor. Det innebär att sådana som du inte längre får skriva sina griniga fredagskrönikor. Har det slagit dig? Att du, om du nu kämpar för jämställdhet så mycket, kanske borde testa att hålla käften i stället?

***

Jag är så trött på män som har förstått att feminism kan vara ett sätt för dem att legitimera sitt eget ego. Alla dessa hemmafester, när man suttit och tvingats nicka åt någon man som håller föreläsning om varför man själv är en dålig feminist (och dålig kvinna!) för att man föredrar Birgitta Ohlsson (hemsk borgare) över Jonas Sjöstedt (god socialist som alla kvinnor borde rösta på för egen vinnings skull, om de vore tillräckligt upplysta vill säga).

Och alla dessa män som läxat upp en på krogen och minsann talat om hur det ligger till för att man inte håller med om deras syn på skattesatser. Dessutom tror de på nåt sätt att man ska gå igång på det?

Och alla dessa män som reducerar kvinnors intellektuella förmåga genom att hävda att mitt val att ha rött läppstift eller min väninnas val att ha huvudsjal inte är ett resultat av våra egna preferenser, utan en manlig konspiration som manipulerat våra små hjärnor. Jag är så trött på det.

Jag och Filip skrev en låt om detta för nåt år sedan. Alla griniga kulturmän som leker radikala för att de hoppas bli retweetade av hippa unga feminister (åh nej, ingen minns tidningen Bibel längre, vad göra?!) borde lyssna på den.

Jag tycker inte att det är så mycket begärt.

Karin