Jag är i Skottland och hälsar på Jakob några dagar och slogs precis av ett välkänt faktum: britter är så jävla fula. Nu menar jag inte att jag hatar britter eller så, jag hatar ingen, och dessutom finns det inte rasism mot vita (kan man förresten ens vara rasist mot sin egen ras?). För britter är ju vita, även om de i och för sig är mer rosaaktiga.

Inte alla som bor i Storbritannien så klart, men ni vet vad jag menar: De här blekfeta, lite lätt slafsiga typerna som säger ”cunt”. Det är inte främst deras intrinsikala utseende som är problemet, utan att de över huvud taget inte kan klä sig ordentligt.

Jag var på biblioteket och kom precis ut från toaletten. Var nära att krocka med en person som var på väg in. Hon hade fula, tajta, fabriksslitna jeans, nån kofta i en trist färg och utväxta, ljusa slingor i det rödgrå håret.

Jag såg framför mig hur hon stått i provhytten på H&M och funderat på om man ser konturerna av hullet i de tajta byxorna. Jag såg framför mig hur hon resonerat med frisören: inte en hel blondering, för det kanske ser lite för mycket ut – lite för onaturligt – men lite slingor kanske blir bra? Jag såg framför mig hur hon lämnade frisören, speglade sig i skyltfönsterna och tänkte att hon nog såg lite sexigare ut ändå, och sen gick hon och köpte en påse crisps som hon åt medan hon promenerade hem.

Såna här typer gör mig djupt irriterad, nästan på ett existentiellt plan: Folk som inte bryr sig hur de ser ut, eller som bryr sig, men som liksom inte bryr sig om hur de bryr sig. Typ: Ja, det blir väl bra. Det blir väl snyggt. Folk som inte anstränger sig för att på något sätt uttrycka något förutom en allmän önskan om att inte se ut att önska och uttrycka så mycket. Jag mår dåligt av dem.

Det är en sak med folk som över huvud taget inte bryr sig. Som glider ut genom dörren i mjukisbyxor och otvättat hår, för de vet att Jesus älskar dem ändå, eller för att de helt enkelt inte give a fuck om världen finns kvar i morgon eller inte. Jag kan se charmen i det. Men människor som har en halvhjärtad inställning till sitt utseende får mig att vilja spy.

För man kan ju undra vad mer de har en halvhjärtad inställning till. En ny pojkvän, jaha, ja han var väl helt ok, det blir väl bra. En ny vän, ja, hon var väl trevlig, jaha jaha. En utbildning, ja det är väl bra att plugga nåt man kan få jobb av, ja, det blir väl bra. En fredagskväll, ja, vi kan väl gå ut och dansa, eller så kan vi stanna hemma, det spelar ingen roll för mig, det blir nog bra. Pojkvännen gjorde slut, ja, men det finns ju fler, ja, det blir nog bra.

För en person som undertecknad som måste suga ut allting ur allt och alla till max, som antingen hatar eller älskar, som aldrig får nog, som inte tolererar att vara genomsnittlig eller ens näst bäst, som vill vara unik antingen i briljans eller i oduglighet, som bara tycker om människor andra tycker är lite konstiga (tycker om? de orden är alltid en underdrift för mig), är en sådan livsinställning ett hån.

I dag har jag en kornblå ögonskugga som matchar med mitt blå läppstift och som passar fantastiskt bra med mitt sönderblekta, korta frisyr.

”Du borde nog torka bort det, det är helt utsmetat”, sa Jakob nyss innan vi gick tillbaka in på biblioteket efter lunchen.

Karin