Det var sent. Han satt ensam kvar på kontoret. Pornhub var uppe. NEJ, skojja!! Men häromdagen satt jag faktiskt kvar ovanligt sent på mitt kontorsjobb. Sent är alltså 18.30, kom igen, jag har inte gått på Handels.

Och plötsligt går ett alarm. Jag vet inte vilket. Men det tjuter på andra sidan kontorslandskapet. Vad gör man då?

Jo, hade mina kollegor varit där hade alla suckat åt den förmodade brandövningen och i lugn takt tagit sig ut från lokalen.

Men jag gjorde inte det. Jag satt kvar. Jag skulle träffa Karin och några andra efter jobbet (det var egentligen därför jag satt kvar) så jag skrev till Karin på fejjan.

Filip: det går något slags alarm på mitt kontor och jag är ensam kvar?

Karin: Va?! Spring då?

Filip: Men jag ska ju gå ut lugnt?

Karin: Jaha, skitsamma, stick därifrån bara.

Filip: möööh, jobbigt. Jag sitter mitt i en grej.

Karin: Är du dum i huvudet? Dra!!!!

Larmet fortsätter.

Filip: men när man tänker på det. Vore inte det här ett ganska fett sätt att dö på? Jag menar det skulle säkert generera lite publicitet? UNG BLOGGARE DÖD I BRAND.

Karin: Dö för fan inte nu!! Tänk på alla grejer som vi ska göra. Skivsläpp, podcast, TV-program o allt. Då kan du inte bara gå och dö!!

Filip: Äh, du kommer klara dig! Du får hitta en ersättare, det är ju gott om vita män som är intresserade av populärkultur enligt Nöjesguiden. Det skulle vara värre för min eventuella mediekarriär om du dog.

Karin: Men skärp dig. Stick nu! Vi ska träffas om 10!

Filip: Jajajajaja, okej då!

Jag reser mig upp, lämnar datorn på och hämtar lugnt min cykel på innergården samtidigt som larmet tjuter.

Jag har ett väldigt märkligt, säkert inte unikt, förhållningssätt till döden. Jag tänker mer på hur min död skulle hanteras, vad som händer efter, än på döden i sig.

På samma sätt kan jag inte förhålla mig till om exempelvis mina föräldrar skulle dö. Min första tanke är inte sorg utan: Men vad skulle hända med deras lägenhet? Ska jag bo där? Najs med en fyra? Eller ska man sälja? Det är ju läge för det nu. Jag kan inte greppa döden.

Förstå om man skulle placera mig i bergmanscenen där Max von Sydow spelar schack mot döden. Jag skulle vara värdelös. Istället för att göra mitt livs schackmatch skulle jag säkert börja fråga döden om hur han egentligen har tänkt ta mitt liv. Använder han lien på riktigt eller är den mest rekvisita? Hur var hans barndom? Varför måste han ha så mycket svart? Hur slutar man egentligen som Döden, vad ska jag fråga min syo?

Jag skulle väl förlora matchen. Men jag skulle i alla fall dö frågvist. Det om något är väl ett rimligt förhållningssätt till döden?