Jag har alltid haft en komplicerad relation till mitt hår. När jag vara typ 9 år var min största idol Aaron Carter. Jag gled omkring i jeanshängslen och hade lyckats spara ut mitt hår så att det var identiskt med Carters, om än brunt istället för blont. Mitt carterprojekt var extremt framgångsrikt bland det motsatta könet. Så framgångsrik har jag aldrig varit.

Men under sommarlovet klippte jag bort svallet och när jag kom tillbaka var ingenting som förr. Det var knappt en tjej som visade intresse de kommande åren. Samtidigt började mitt hår locka sig. Eftersom jag identifierade framgångarna i mitt Aaron Carter-jag försökte jag spara ut mittbenan igen. Problemet var bara att håret nu var lockigt och det liksom funkade inte. Håret växte mer åt sidan än rakt ner. Men jag gick envist till frisören med en bild på mitt 9 åriga jag och sa: så där ska det se ut!

Frisören gjorde sitt och jag blev nöjd, det var inte likadant men inte olikt. Jag minns hur jag stod framför spegeln och övade på att säga ja till tjejerna som skulle fråga chans. Vad tror ni hände? Ingenting, såklart. Vi var ensamma min mittbena och jag.

Det är märkligt hur symboliskt laddad ens frisyr är. Ens huvudbonad, må det vara fysiskt hår, peruk eller hatt reflekterar vem man är, eller framför allt vem man vill vara.

Varje klippning är dessutom en möjlighet att förändra sitt liv. En ny frisyr kan vara en del av ett nytt kapitel i livet. På samma sätt kan man hålla sig kvar till en frisyr för att undvika förändring, eller för den delen försöker återskapa det som en gång var.

Så var det för mig när jag gick till frisören häromdagen. Mitt liv har under de senaste veckorna på många sätt vänts upp och ner. Och mitt hår hade växt och såg ut som fan. Klippningen var oundviklig. Ändå fick folk i min närhet uppmana mig att gå till frisören för att det skulle bli av.

Men jag visste inte om jag ville klippa mig. För det skulle innebära en så stor förändring. Det skulle innebära slutet på det som varit och början på något nytt som jag fortfarande inte vet om det är obehagligt eller spännande.

Nåväl. För en gångs skull i mitt liv har jag råd att gå till något annat än den där salongen där det kostar 150 kr att klippa sig. Så jag slog på stort och gick till en av Stockholms fräschaste frisörsalonger. Nu jävlar.

Väl där möttes man av övertrevliga receptionister, de som varit där förut kramade sina frisörer.

• Men heeeej Petra, chexet, hur är läget??

I frisörstolen bjöds det på kaffe, mineralvatten och en frisör i världsklass (tror jag!?!). Bredvid mig fanns människor som VERKLIGEN brydde sig om sitt hår.

Vanligtvis är jag hyfsat likgiltig inför mitt hår. Eftersom jag ändå inte kan se ut som Aaron Carter har jag gett upp. ”Kort på sidorna, spara lite där uppe”. Men den här frisören – eller hairdresser som det stod på visitkortet – ville prata utförligt om mitt hår och vad jag ville. Min vanliga replik räckte inte.

Vi ägnade den kommande timmen åt att prata om mitt hår, fast egentligen pratade vi nog mer om mig. Det blev nästan terapeutiskt. Hon hade ett förslag på en extremt modest förändring av min frisyr. Men jag var så tveksam. Förändringen satt så långt inne. En del av mig ville resa sig upp och skrika FUCK IT RAKA AV ALLT och den andra ville att allt skulle vara som vanligt.

Jag tvekade fram och tillbaka så mycket att hon tillslut fick be mig att ta ett beslut. Hur ska du ha det egentligen? Jag höll på det men tillslut gick jag med på hennes förändring. Hon log stort och sa: om du inte trivs i det så växer det ju ut och du kan ha det precis som förr.

Men jag tänkte på mitt 9 år gamla Aaron Carter-jag och visste att hon ljög.

/ Filip