Recension: ”Negerkungens återkomst”
Av Makode Linde
Kulturhuset

Att syna sina fördomar är inte alltid lätt. I en tid där analysförmåga ofta lyser med sin frånvaro och framförallt – där humor och ironi nästan är bannlyst, är protesterna mot Makode Lindes konst väntade. Vid entrén till utställningen, som hade vernissage i lördags, samlades några representanter för organisationen Kultwatch. ”Makode Linde, du för inte vår talan”, stod det på ett plakat.

På något sätt kan jag inte låta bli att älska de ytliga, alarmistiska protesterna. De tillför ännu en nivå av allvarlig komik i Makode Lindes konst. Omedvetet blir Lindes fiender en del av konstverket. Mig veterligen har nämligen Linde aldrig gjort anspråk på att föra en hel grupps talan. Att hans kritiker däremot tolkar det så vittnar om en rasessensialistisk människouppfattning, där man ofrivilligt tilldelas egenskaper efter gruppkategori, och förväntas agera i enlighet med de riktlinjer gruppens informella ledare upprättar. Rasistisk antirasism, om man hårdrar det.

För en person som jag själv, som tror att alla är ironiska hela tiden, är Lindes verk uppenbart antirasistiskt. Det första som slår mig när jag stiger in i Makode Lindes på förhand utskällda konstverk är just vilken befriande humor konstnären har. Bland det första betraktaren möter är papperslappar som sitter uppklistrade på stängda dörrar: Stänkt på grund av kränkt, stängt på grund av dålig humor, stängt på grund av policy. Sedan välkomnas man med en enorm dörrmatta, avbildad efter den afrikanska kontinentens konturer, och inträder i en absurd grottliknande sagovärld.

Här finns alla tänkbara stereotyper av Afrika och afrikaner: huvuden placerade på pålar, enorma kvinnobröst, statyer med blackface, små bakverk som kräver att inte kränkas. Som besökare erbjuds man en påse att trä över huvudet, vilket gör att man hela tiden är medveten om sin egen närvaro och gör det omöjligt att försöka smälta in, för det gör man ju inte, inte jag i alla fall. Det är obekvämt och absurt. Konstnären tar en välkänd nidbild, blandar den med något helt annat, och ur detta uppstår någon form av potpurri av föreställningar som man får svårt att förhålla sig till. Hur ska man reagera? Ska man skratta? Kan man avfärda sin obehagskänsla med argumentet att jag minsann inte alls har sådana fördomar?

Makode Lindes konst är så långt ifrån den präktiga, nervösa antirasistiska politiska debatten man kan komma. Hans antirasism är raka motsatsen till alla dessa krav på att rensa bort obekväm litteratur. Han inte bara belyser rasism, han överdriver och ironiserar, och lyckas på så sätt frigöra sig från den. Det är upplyftande.

Karin

Makode Linde.