På fredag och lördag ska Filip se Kent sista gången i sitt liv. I den här chattintervjun berättar han om sin relation till bandet.
Av: Karin
Med: Filip

Hej och välkommen till den här intervjun!

Tack Karin!

På fredag och lördag ska du se Kent för sista gången i ditt liv. Hur känns det?

Det känns på många sätt som en begravning. Man vet inte riktigt hur man ska reagera och känner kanske inte SÅ mycket inför det. Men av erfarenhet vet jag att jag kommer att drabbas hårt. Men det kommer väl delvis bli skönt. Man får säga farväl, på ett värdigt sätt.

Känns den här sorgen som en ensam individuell grej, eller känner du som Kent-fan att du är en del av något större?

Jag tror att många Kent-fans, även de som är mest hardcore, känner såhär: ingen förstår Kent som jag gör. Och så känner nog jag också. Därför är det mest en individuell grej.

Typ som att vara kär? Alla vet hur det känns men ingen vet exakt hur det känns. Eller hur det egentligen känns.

Ja, det är nog en bra liknelse till ens kärlek till musik generellt. Men för många kan nog musik handla om gemenskap, typ folk som blir synthare eller hårdrockare eller nåt. Att man i kulturen kring ett band hittar ett sammanhang där man känner sig hemma. Och för mig är Kent inte riktigt ett sådant band, även om det finns många hängivna fans som går på konserter tillsammans och så vidare. Men det slår mig att de personerna alltid ter sig ganska individualistiska i sin relation till Kent.

En sak som Kent varit väldigt sparsamma med är att prata om vad deras låtar handlar om. Det förstärker ju den känslan. Det finns några undantag där Jocke berättat och då har det varit så extremt banalt att man nästan blivit lite lack.

Det leder oss in på en annan fråga, nämligen Jocke Bergs texter. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det generellt sett är genialt, eller om det är rätt banalt och platt. Är det just det som är det geniala, på något sätt?

Ja, jag tror man måste acceptera det banala i hans texter för att få något ut av det. I media har han ju haft en ganska avslappnad attityd till sitt textförfattande, ibland rent nonchalant. Ibland syns det i texterna också. Som i låten ”Du var min armé”: ”Och du stod där med din kniv/ bredvid din tyska bil”. Det är extremt banalt. Nödrim liksom.

Jo, men det är ju till och med dåligt. Jag tänker kanske på exempelvis ”Det finns inga ord, på det här jävla språket, inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak”. Extremt enkelt, simpelt. Men ändå träffar den där raden så jävla rätt.

Ja, alltså alla käftsmällar som jag fått av Kent, alla textrader som drabbat mig väger upp alla nödrim med råge. ”Alla har vi fastnat hos nån någonstans”, är också en sådan rad.

Ja. Särskilt när han sjunger det med den där rösten… Det låter så äkta.

Ja, mitt i det banala gör han det med sånt hjärta att man köper det mesta. Det här är nog min favorit:

”Ibland så dör jag litegrann/när du halkar med din tunga på en bokstav i mitt namn”. Alla som varit olyckligt kära måste kunna relatera till det där.

Ja, det är så EXAKT bara.

Om Dylan kunde få Nobelpriset borde väl Jocke få Augustpriset?

Du är ju en person som har lätt att vara sarkastisk, tar till ironi ganska snabbt, det ligger alltid ett garv och en ironisk kommentar nära till hands. Men du älskar Jocke Berg över allt annat, vars texter är fantastiskt befriade från ironi. Hur kommer det sig?

Jo, men jag har nog alltid tagit det jag känner på allvar. Och Kent är väldigt nära förknippat med mina känslor. Deras musik är ett sätt att klä dem. Och om jag är ledsen eller mår dåligt vill jag inte fly den känslan. Det är nog en viktig faktor.

Är det sin första instinkt när du är ledsen, att dra på hörlurarna och lyssna på Kent? Finns det något annat du har den relationen till?

Väldigt fint att jag lyssnar på låten Ett år utan sommar:

”Släta ytor, är inget för mig/Ge mig fel/Ge mig nåt lika trasigt som du och jag”

Nej, det är nog inte det första jag gör eller tänker på. Men när jag ska börja bearbeta det jag känner så är musik alltid nära till hands och i synnerhet Kent.

I morse skrev jag till dig: ”är inte Isola lite Kents Pablo Honey? Tycker mig höra tydliga Tom Yorke-komplex”.

Kan inte du förtydliga lite varför?

Det var inte en så sofistikerad tanke. Ska lyssna och se om jag kommer på. Ja men ta bara introt på första låten, så himla Radiohead-soundigt. Spår två på Pablo Honey är ”Creep”, spår två på Isola är ”Om du var här”…

Ja, Kent var nog influerade av Radiohead under den där perioden. Jocke Berg har ju lyft fram Martin Gore och Thom Yorke som inspirationer. Jag vill minnas att Jocke jämförde kent med Radiohead under någon turné på 90-talet och sa att det var dom enda två banden som lyckades ta alternativ rock till den nivån.

Lagom ödmjukt, det är bra. Så jag var inte helt fel ute och cyklade?

Jo jag tycker nog det

Ja men förklara varför då! Jävla elitist

Såhär: de två första skivorna är lite trevande, Kent försöker hitta sitt sound, ungefär som Radiohead gjorde det på Pablo Honey och The Bends. Kent hade en massiv hit Kräm och Radiohead hade Creep. Isola/Hagnesta hill är nog mer OK Computer om man ska dra det så långt. Det finns väldigt många fans som bara lyssnat på Kent fram till Hagnesta Hill. Ungefär som många Radiohead-fans bara lyssnade fram till OK Computer.

Vilket är konstigt för jag tycker den bästa plattan efter OK Computer är Kid A.

Japp, men världen är full av idioter

Sant. Så först nån form av punkband, sedan Radiohead, sedan Depeche Mode och till sist…. något arenarockband? Som Depeche i och för sig

Nja, det jag beundrar mest med Kent är att dom aldrig slutat utvecklats. Eller jo, nu har dom väl gjort det lite och då slutar dom. Men efter vapen och ammunition som sålde över en halv miljon exemplar släppte man Du & Jag Döden som är en grym skiva. Men den är mörk som fan. Vilket ju var en reaktion på V&A, tror jag. Efter Du & Jag Döden som dominerades av gitarrmattor släppte man Tillbaka till samtiden som är ganska elektronisk. Man har hela tiden gått dit folk inte tror eller inte vill att dom ska gå. Ungefär som Radiohead med Kid A, Man har hela tiden gått dit folk inte tror eller inte vill att dom ska gå.

Men jag kan tycka att Radioheads ambition att hela tiden göra något nytt också kan bli lite krystat. Amnesiac är ju en grym platta. Samtidigt hör man att dom tänkte lite ”uuuh… nästa nivå”. Är inte vilsenheten ett resultat av att man måste maxa förändring? Nåväl, vilken är Kents bästa platta?

Oj det är fan nästan en omöjlig fråga tycker jag. Men som helhet tycker jag nog att Isola är deras bästa skiva. För den har en sån tydlig röd tråd och är så komplett.

Och den sämsta?

Jag är inte rädd för mörkret.

Tack för ett tydligt svar.

Var så god.

Hur ser planeringen för din Kent-helg ut?

På fredag ska jag se dom med dig och min syrra. Siktar på att stå nära men inte längst fram. Där jag trivs bäst! På lördag går jag själv och har sittplats. Innan den sista konserten ska det vara en parad till arenan med livgardets trumkår. Jag har allvarliga funderingar på att gå i den. Väl där ska jag dricka en eller två öl, tänka på livet, lyssna på mitt band och säkerligen gråta en hel del.

Och vad ska du göra efter den sista konserten på lördag? Vad gör man när man har gjort slut?

Gå hem och sova? Fast det gör man ju aldrig. Jag kommer säkert gå ut och festa. Det hade Kent gjort. Det är ju dom som dumpar mig. Så då tänker jag att det är en rimlig aktion.

Helt sant, i och för sig. Och sedan gråta med din smartphone på vägen hem ensam. För att dra en annan popreferens.

Hehe. Jag undrar om jag kommer att lyssna på Kent efter allt det här. Eller om det kommer att kännas som att ligga med någon man en gång var tillsammans med.

Du tror inte att ni kommer att kunna vara vänner efter det här? Bara vara vänner, alltså?

Jo, jag tror nog det. För det är faktiskt ganska ömsesidigt. Jag tycker att det är bra att dom slutar. Och älskar dom lite mer på grund av det.

Nu skickar Filip en bild på Kent med kommentaren ”så snygga!”. Intervjun är därmed avslutad.